ÄN FINNS DET LITE SOMMAR KVAR...

...lite sommar konserverat i de sista sommartomaterna som ännu smakar sommar och växthus och långsam tillväxt. Lite sommar, så att när solen skiner känns det skönt att skala av sig kängorna och låta tårna vippa omkring i september havet. Skönt! I ärlighetens namn kände jag inte någon större längtan efter att utsätta resten av min kropp för havsvatten, men tårna njöt av sitt dopp efter en låååång skogspromenad.

Eller inte en promenad, utan många faktiskt.

Hade så löjligt liten svampkorg så jag tassade skytteltrafik mellan skogen och stugan. 

Få år har jag så många i min bekantskapskrets som lyriskt talar om svampar. Sällan sällar sig så många i min bekantskapskrets till "skogsfolket" såhär i svamptider.

Måste bero på att det fullkomligt dräller av svamp i skogen. Bra att man inte snubblar över dem...;)

Vad som däremot inte hör till vanligheterna, men som jag snubblade över idag i skogen var inget mindre än spår av den största av våra nordiska rovdjur. Kändes märkligt - och mäktigt - att stå framför ett tass-spår som var rejält större än min hand - med spretande fingrar alltså. Tass-avtrycket hade tydligt rund form, men fyra tydliga hål där klorna åkt in i den mjuka marken. Den femte klon verkade tagit mot en liten stubbe. Och inte var det direkt små hål heller...mitt lillfinger fick gott och väl plats. 

Och jag kunde nästan sticka in mer än halva lillfingret i klohålen, så djupa var de.  

Jag vet att man observerat björn i dessa skogar tidigare. Hittade själv en bajshög för ett par år sedan som konstaterades vara björnbajs, inte långt härifrån.
 Men att stöta på detta, förmodligen ganska färska spår efter Nalle Brum, kändes märkligt. 

Högtidligt, respektfullt, mäktigt.

Hunden snusade intresserat en stund då den fick ge sig på spåret, men som den valp den är tappade den strax intresset och började leka med en kotte i stället.
Katten däremot, som brukar hänga med på våra skogspromenader, stelnade tydligt till och borstade upp svansen.
Intressant.

Kollade upp saken med ett par, tre erfarna jägare och fick mina tankar bekräftade.
Kanske en björnunge, eller en ung hona.
(Verkligt tryggt att det inte var frågan om en hane....eller va??)


Men här inne i stugan, med en sprakande brasa och levande ljus känns det bara lugnt och tryggt. Djuren är inne, och mörkret sveper in stugan i sitt mjukaste täcke.
Tystnaden är total.

Katten glor envätet ut genom fönstret, rakt in i mörknet, bara hon uppfattar vad som rör sig mellan tallarna.

Sov gott nu i stuga och slott.

M