Juli lider mot sitt slut och så även stugtillvaron för ett tag framöver.
Familjen samlades över fat fyllda av kräftor och räkor och åt så det skvätte
över dukar och vita t-skjortor.......
Vi är modiga i vår familj och använder inte haklappar. Det hade kanske
varit en god idé...men nu blev det inte så.
Det har varit ovanligt denna sommar att grabbarna mina haft både
tid och möjlighet att hänga med oss "gamyler" på stugan. Det har varit
riktigt angenämt. Vanligen så har vi ju kontakt nog rätt ofta. Vi är ett ganska
tight team faktiskt. Men slöhäng på stugan tillsammans har inte skett
på många år. Inte längre än någon enstaka dag nu och då.
(en brun mosaikslända passade på satt landa på lillungens finger)
Testade i år (igen) på att odla potatis i stora plastkrukor som
blivit över när jag köpt större plantor till trädgården.
Och när de nu en gång finns så kan man ju utnyttja dem, tänker jag.
Har satt två eller tre sättpotatisar i varje kruka. Gillar sorten Annabelle,
så det blev den. I våras märkte jag att det fanns riktigt små sätt-
potatissäckar att köpa. Tror att den jag köpte hade kanske 15 sätt-
potatisar vilket var riktigt lämpligt till mina sju hinkar.
På bilden syns skörden från en planta, så i varje hink blev det
typ tre gånger så mycket potatis.
Potatisarna blir ju större på friland förstås och jag kanske
lite glömde bort att gödsla dem också. Ja, så kan det gå.
Eftersom det i år blev avfärd från stugan en månad tidigare än jag brukar,
så skördades dessa lite i förtid.
Men inget går upp mot egna nyupptagna potatisar!
Och myllan som blir över använder jag till min jordstation.
Komposterar ju alla matrester med Bokashi-metoden så sommarens
rester från matbordet och den trötta myllan från mina potatishinkar
blir en rejäl mängd näringsrik mylla till nästa vår.
Av de mer udda typerna som jag stött på denna sommar var denna snok
som var blind på ena ögat. Eller den saknade helt öga på vänstra sidan.
Man kan bara spekulera i vad som hade hänt.
Det var en ung, liten snok som har år av liv framför sig. Hoppas den klarar
sig trots sitt handikapp.
Att sätta lök är också lite samma som med potatisen. Bara för att det är
roligt att se det växa. Finns knappast någon vettig ekonomi i det heller,
om man skall vara ärlig. De hade kanske fått stanna ett tag i jorden de
med, men överraskande många lökar hade redan börjat blomma, så
tänkte att det kanske var läge att skörda ändå nu.
De får ligga och torka tills storungen med fru och korea-gäst
kommer till stugan. Skall bli intressant att höra sedan hur en Seoul-
bo ut i fingerspetsarna som inte besökt en typisk nordisk sommarstuga
innan gillar det hela.
Augustinätternas mörker och tystnaden kan vara en upplevelse.
Och dasset, och spindlarna. Och paddan - Paddbertha.
Vi har våra vilda "husdjur" som återkommer år efter år.
Måsen, som dyker upp vid femtiden och väntar på rester från matbordet.
Snokarna som finns i knutarna. Paddan som är här nu för tredje eller fjärde året.
Hon (vilket det troligen är) kommer till sensommaren och håller till under huset
och i vår vedhög. Svalorna som bygger bo under bryggan,
finkar och flugsnappare i holkarna. Göken som våldgästar någons annans
fågelbo, kattugglan, korparna, svanarna, kniporna, skäggdoppingarna,
skrakarna, gässen och skarvarna.
Hjortarna, älgarna och råddjuren. Rävarna, mårdhundarna och lon. Alla har jag sett
bara några hundratals meter från stugan.
Hägrarna som kommer på sensommaren för att spankulera längs stranden,
kanske på jakt efter en groda eller en padda.
Finns kanske en orsak varför Paddbertha flyttar upp under stugan just vid denna tid?
Sommartid kan man nämligen få syn på henne nere under bryggan.
Klokt drag av henne – att ta skydd av oss människor!
Vi är ändå hyggliga, även om en del av oss kan vara lite närgångna med kameran.
*
Nu skall jag ta och mata tvättmaskinen med ytterligare lite tvätt.
Har "lite" tvätt med mig hem efter tre månader stugliv.
Snart bär det av på nya utfärder.
Kram från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar