…och oj, oj och oj, vad skönt och behövligt det har varit!
Absolut inget, i n g e t alls, inbokat om man inte räknar med fredagskvällens
bio-chaufför för ungdomarna dit.
Jag är hemskt svag för då dagar bara får bli som de blir.
Och man får gå lite på känslan vad man vill göra. Och känna efter om man nu
vill det över huvudtaget.
Extra skönt med ett sådant veckoslut just så där innan adventstider och
den där julhetsen som ,hur man än försöker värja sig, ändå har en tendens
att komma krypande och kasta sig över en när man minst anar det.
Idag blev det att sova så där underbart länge att det är snudd på att det inte
är okej att göra det - om man inte är en tonåring eller så.
Och det är rätt länge sedan jag kunnat dra på den strängen…
Att vi överhuvudtaget lyckades ta oss upp från bolstren under dygnets ljusa timmar är
nog att tacka brorsans hund för. DEN verkar inte ha någon som helst sorts inbyggd
veckoslutsklocka i sig alls och tycker att det minsann är läge att få käk samma tid på
morgonen vardag som helg!
O my, vad den hunden har mycket att lära sig ännu om vanorna
i det här huset!
Och oj, vad den hunden ännu har att lära sig att veckoslut med inget inbokat alls
oftast betyder promenader ut i naturen. Just den biten tror jag inte den har något emot alls.
Inte jag heller.
Jag kunde vandra dagarna i ända.
Fick medlurad lillungen och särbon och packade ryggsäcken med kaffe och kakao och
smarriga smörgåsar på nygräddat skärgårdsbröd
(på tal om det ja; DET receptet skall jag dela med mig - det är det bästa av alla skäribröd jag bakat någonsin!)
De ljusa timmarna i november är ju inte så många, och om man dessutom är lite söndagssen i starten,
så blir det kanske inte så långa vandringar men ändå lagom att hinna kasta av sig
åtminstone lite av sin stress och vardagsbekymmer och allt det där som så
illvilligt vill sätta sig mellan skulderbladen och knyta ihop sig där och bara mola på.
Medan vi gick där så kom vi in på det här med hur viktigt det för många är att
visa upp en fasad och kanske försöka vara något annat än vad man är.
Att man så gärna lyfter fram något som kan få en att verka lite häftigare än vad man
i verkligheten är. Att man skall passa in någonstans.
Intressant diskussion i sig.
Plötsligt började jag bara sprutskratta.
Det jag älskar mest att göra på mina lediga dagar skulle nog inte vinna någon
tävling i den sexigaste fritidssysslan precis.
Jag menar; det finns nog inte så himla många som tycker att en promenad
på några kilometer i novemberslaskig skog är det absolut bästa man kan göra en
ledig söndag. Eller…?
Jo, jag kanske har ett par sådana här i soffhörnet med mig just nu.
(Jag tror faktiskt de andra tvåbenta gillade det också - i alla fall lite)
Novemberslask kan faktiskt vara lite bättre än sitt rykte - om man bara ger sig ut.
Så länge det är ljust. Och det är ju inte så länge, så det är kanske mer det som är problemet?
Kom på att det inte är novemberrusket i sig som gör mig taggig och avig inombords,
det är avsaknaden av ljuset som gör det!
Så lite snö(slask) som får allt att vara lite, lite ljusare gör underverk!
*
Och snart blir det att tända ljuset därute i buskar och granar, i
fönster och på trappor - undrar hur prima det kommer att kännas!
I väntan på det - en skön novembervecka till var och en.
Njut av…eh…november!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar