TILL SKOGS...

...nu blev längtan övermäktig. 

Bara att ge efter och packa bilen för att köra ner till havet, till skogen.

I morgon.

Mitt jobb är sådant att jag träffar människor hela tiden. Nya ansikten, nya berättelser, nya situationer för nya människor. Bekanta handslag, livsöden man känner till. Dem man blivit bekanta med. Dem man känner blandat med de man träffar första gången.

Unga, gamla, medelålders.

Låg som hög.

Och allt där emellan.

Vi pratar, diskuterar, förhandlar, söker lösningar, fixar, hjälper. Så gott det går.

Och jag älskar dessa möten med alla dessa människor. Har svårt att tänka mig 

att jag skulle kunna jobba med något annat, utan alla dessa 

möten med människor.

Det är alldagliga ärenden, ibland är det är djup sorg, ibland är det är yster glädje.

Jag möter hela skalan av vad man kan möta i livet. 

Och får faktiskt lön för det.

Och trivs med det.

Även om jag kan morra över fullbokad kalender, överfyllt arbetsbord och frustationen över att inte hinna med allt man borde - och vill - så skulle jag inte vilja vara utan dessa möten med dessa människor i olika skeden av sina liv.

Det ger mig nog mer än det tar. 

Men det har en liten avigsida.

Ibland har jag förbrukat slut hela mitt sociala kapital när vi kommer till fritiden.

Jag blir en riktig ensamvarg när det nalkas veckoslut.

Riktigt, riktigt fullblodsensamvarg.

Där andra ger sig ut i vimlet och minglar till höger och vänster när fredagskvällen nalkas, så har jag redan förbrukat hela mitt sociala kapital för den veckan, alla ord är använda både en och annan gång och mitt behov av tystnad gör sig rysligt påmint. 

I synnerhet efter en vecka till brädden fylld av dessa möten, av dessa samtal, både face-to-face och i telefon, så blir längtan ut till tystnaden, till skogen, till havets öppna landskap nästan fysisk.

Det blir som ett sug i min själ att få vara tyst, för mig själv, bara umgås med dem som känner mig så väl att de vet att min tystnad inte är annat än ett eko av att orden tagit slut - för stunden.

Efter en god natts sömn vid vidöppet fönster ut mot havet där spetsgardinernas tysta rassel är det enda ljudet som hörs mot den nattsvarta augustihimmeln brukar jag vakna med ett litet ordförråd i alla fall.

Det brukar bestå av:

- Frukost? Nån?

Mot kvällskvisten brukar jag lyckats samla ihop lite fler ord:

- Middag? Nån? Nu?

Bjuder man mig på ett glas rött vid detta skede finns det en risk att mina ord rentav skenar iväg:

- Bastu? Nån?

- Nattsim? Nån?

- Monopol? Nån?

- Tramsig film? Nån?

Och...oj, jisses vad jag ändå kan längta ut till skogs ibland.

Till doften av tallbarr och tång.

Till mörknet och tystnaden.

Och det är precis vad jag tänker unna mig efter morgondagens arbetspass:

Störsssta möööjliga tyssssssstnad i sammmmetslen augustinatt.