...och en av sommarens riktigt få, riktigt varma dagar vaknade vi till på lördag.
Vad gör man?
Fixar de där can't wait-undan i hiskelig fart för att sedan slänga ner handdukar och dra ner till stranden.
Solen gassade och värmde sanden sådär underbart varm att den bara inbjuder att gräva ner tårna i den och blunda mot solen och önska att värmen skulle stanna kvar som ett minne på huden långt in på hösten.
Jag hoppas kunna ha kvar känslan av detta.
Men har man det, stannar det?
Satt där på stranden och försökte förnimma motsatsen.
Hur en riktigt kall morgon känns när man drar in luften genom näsborrarna.
Hur känns det att frysa om fötterna.
Man vet att man upplevt det många, många gånger. Men det gick inte att fantisera hur det ändå är.
När det är kallt.
Valde att strunta i mina vintertankar och göra sonen och kompis sällskap i vattnet.
I vattnet kändes sommaren inte riktigt lika närvarande längre.
Vattnet har inte denna sommar hunnit bli riktigt så varmt som man hunnit vänja sig med de senaste åren. Men skönt var det ändå.
Och solen gassade, så där som den inte gjort så många dagar denna sommar.
En dag att ta med sig bland sommarminnen.
De där som man hoppeligen kan plocka fram som motvikt mot rimfrost i näshåren.
Tänk om man då kunde sticka ner sina isiga tår i en solvarm sand?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar