...det där riktigt knastertorra som ingen vill känna vid, som få vill ta itu med och som ändå finns.
Hos dig, hos grannen och *suck* hos mig.
Som ni redan hört till lust och leda har jag drabbats av tennisarmbåde (och jo det är så irriterande så man får fnatt!) och en massa roliga saker att göra är inte riktigt okej för mig att göra just nu.
Jag kan inte påta i trädgården, jag vill helst inte lyfta något över huvudtaget och att göra enkla saker som att kratta, sopa, måla är inte att tänka på.
Inte spika, inte skruva, inte ens plocka bär!
Att inte kunna göra saker jag vill göra gör mig rastlös.
Riktigt rastlös.
Jo, jag kan ge mig ut på länk med hunden - bara hon inte rycker i kopplet - vilket händer när man har en ivrig unghund i andra änden.
Som den värsta uttråkade ungen känner jag mig:
- Jag har ingenting att gööööööra!
Nu kan ju någon tänka att jag kunde ju löpa lite till då, om jag nu är så rastlös.
Men löpningen för mig skall helst vara lustfyllt - inte så att jag med blodsmak i munnen och fem före medvetslöshet hasar mig fram just över asfaltsytan...
Mina löprundor har nämligen äntligen efter ett par veckors träning förvandlats från tortyrkammarens förgård till något att njuta av. Det är så jag vill ha det.
Så, med långa tänder, och med armen spänt i sitt stilla-smärtan-bälte tar jag itu med mapparna som samlat damm.
Nu skall det bli ordning i hemmakontoret! Basta!
Märkligt att det som på jobbet hör till självklarheterna blir så besvärligt innanför hemmets väggar.
Kanske det är så att inget illa att det inte har något gott med sig?
Mapparna lär bli grundligt städade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar