...det har varit så mörkt i så många dagar, veckor, månader, att när solen plötsligt en lördagsförmiddag bestämmer sig för att nu skall det minsann bli ändring på den saken och ser till att nu skall det blir ljust! Och då skall det bli så ljust att det gör ont i ögonen när man traskar ut i naturen.
Snön knastrar under stövlarna och kylan gnistrar i snödrivorna.
Luften är mättad av syre.
Jag och hunden plumsar genom snödrivorna i skogen, grenarna släpper ner sina snödekorationer på oss.
Och luften är fylld av kristallklara dofter, som kittlar i näsan.
Tanken är klar och man känner syret i blodet. Funderar på att gräva fram mina skidor.
Och sonens. En dag som denna är gjord för en skidtur över slätterna.
Men det blir ändå ogjort idag, hemma väntar en hem som blivit slarvigt omhändataget den senaste tiden.
Det har funnits så mycket annat som pockat på uppmärksamhet den senaste tiden. Känns som om jag bara varit hemma för att sova ut mellan varven.
Men efter en sådan period känns det extra viktigt att få landa i ett, för en själv, vackert hem.
Jag tror att själar mår bra i vackra omgivningar.
I vinterskymningen går jag omkring och bara tycker om vissa detaljer i mitt hem. Banala, små, detaljer, som jag har där varje dag, och oftast inte tänker så mycket på.
Men så ibland stannar handen, eller blicken, på något som får en liten sträng av välbehag att darra till.
Jag tror att vi alla behöver uppleva skönhet omkring oss.
Är det sedan skönhet ute i snögnistrande skog, i hemmet, eller i andra vardagliga ting är kanske inte så viktigt - bara vi uppmärksammar skönheten omkring oss.
Det där vardagsvackra!
Som får våra välbehagssträngar att dallra.
Det som finns där nära dig, bara du lyfter blicken och låter den svepa över allt som är vackert och viktigt - just för dig.
Både inne och ute!
Alldeles där intill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar