Alla helgons dag.
En av årets vackraste högtider, enligt mig.
Dagen då höst och vinter möts, det levande och det som dött.
Stunden här och nu och minnen av det som en gång var.
Jag går till gravarna och tänder ljus.
Den första snön har fallit och i år är det ljust.
Snön lyser upp.
Vintern kom hösten till mötes.
När jag tänt ljus på de minas gravar går jag alltid en sväng
in till rummet, platsen, stället där man kan tända ljus för någon
kär begravd på annat håll.
Jag tänder alltid ett extra ljus där.
För dem som jag kanske inte kände, men där jag varit med i sorgen efteråt.
Här möter jag kanske den största av sorger, den efter ens barn.
Här stannar jag och tänker på dem som förlorat sitt barn till
cancern, i trafikolyckor, i självmord.
Men också barn som aldrig blev.
Det finns ingen måttstock på sorg.
Men det är ändå här jag blir mest berörd.
Bland tankar i detta vackra, vackra ljushav.
Bakom varje ljus finns en berättelse, ett liv, ett öde.
Och ett minne. Någons minne.
*
- Gråter du, frågar sonen som kommit med mig.
- Jo, det gör jag nog lite.
Tårar som rinner för skönheten i denna helg.
Och för minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar