Jag sitter och skriver mina texter som skall vara klara idag, helst igår.
Jag kan vara djupt koncentrerad på det jag gör, men så händer något som
får min koncentration att spricka, och blicken att söka sig ut i trädgården.
Visst var det något som rörde sig?
Jag sitter stilla och blickar ut.
Visst är de där?! Först anar jag mest bara lite rörelse bakom granarna.
Men sedan ser jag dem.
Rådjursfamiljen "min".
Sakta och oändligt försiktigt kommer de närmare.
Jag tar min kamera och verkligen smyger, stilla, stilla. Så tyst med långsamma rörelser tills
jag är nära nog att kanske få någon bild av dem.
De knäpper med öronen och spejar omkring sig...
...jag håller nästan andan.
En av kiden vågar sig närmare.
Jag sitter blickstilla med min kamera och har rätt obekvämt faktiskt.
Och lite kallt. Det blev ju trots allt vinter över en natt här hos oss.
Plötsligt får jag ögonkontakt med en av rådjuren, och då tänker jag att nu
är jag upptäckt och de kommer att springa sin väg.
Det harmar, inte för eventuellt uteblivna bilder, utan för att jag
är mån om att inte störa de vilda djur jag fotar.
Till min lättnad verkar jag inte upptäckt, eller så klassades jag som
ofarlig. Hoppeligen det första. Det finns en risk att sådana här "citydjur" blir för vana med
människor och det brukar sällan vara dem till fördel.
De här verkar ändå ha en sund vaksamhet påkopplad hela tiden.
Öronen klipper och blicken söker efter rörelser.
Jag är så stilla att jag tror halva jag är bortdomnad.
Känns fint att få vara dem så nära och inte bli upptäckt.
Efter ett tag drar de vidare genom buskagen ut mot ängarna här intill.
Jag vecklar ut mina leder och går in.
Lite frusen men mycket uppfriskad, fortsätter jag med mitt.
En vanlig dag på hemmakontoret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar