…har anlänt läser jag i någon tidning.
Blåmesarna flyger in och ut i holken i silverpilen, den mitt på gården.
Och det kvittras och hålls på i buskarna.
Själv har jag inte sett tillstymmelsen av en flyttfågel än, men å andra sidan har två
veckor av inomhusvistelse bakom mig, så det är ju inte så underligt…
Igår vågade jag mig ändå på att sätta mig i en bil (just den biten har varit kämpigast, att sitta)
och åka iväg för att hämta hem lillungen som varit på skriftskolläger hela sportlovet.
Nappade kameran med, så jag kunde med lämpliga mellanrum ropa STOPP! och STANNA! till
särbon som agerade chaufför, ifall något intressant skulle dyka upp.
Det gjorde det inte.
Vädret var milt sagt grått och sikten absolut noll.
Plötsligt inser jag att det är en point med färger som gult och rött där det är meningen att man
skall lägga märke till något. Det funkar tydligen.
Det är inte mycket till is kvar. Den kom snabbt - när den då äntligen kom - och tydligen kommer
den att försvinna lika fort igen. Även om "min" vik ännu är isbelagd så såg jag flera platser där
det är lite strömt där vågorna guppade glatt.
Flyttfåglar och vågskvalp - det är ju nästan så man får lite vårkänslor…nästan.
Några små, rätt svaga. Men ändå.
Lite svårt har man att föreställa sig blått glitter och solvarma klippor, klarblå himmel och
klart solsken. Men vi är ju på rätt väg, eller hur.
Värre än så här kan det ju inte bli?
Himmel, hav och jord har gått ihop till ett gråtäcke som tynger som
tusen duntäcken.
Jag vet att det är så här varje år. Just som jag tror att jag inte kommer att stå
ut en endaste stund grådaskslaskvinter eller isandekylasomkryperinimärgen till, så
dyker det upp småsmå korn av hopp om vår.
Man måste uppleva en vinter här i Norden för att verkligen
uppskatta våren. Det tror jag.
Man blir ju helt fjantig av pyttepyttesmå tecken som knappast ens
kan tolkas som vår tecken.
Tänk att man skall bli så svältfödd - varje år!
Som gräddan på moset och smörklick i gröten
visade sig Hennes Majestät Solen mellan tallstammarna precis en
liten stund innan den kröp tillbaka bakom gråtäcket.
Det behövs så lite…så lite, så lite.
För att inge hopp åt en på solljus svältfödd stackare som jag…
Länge leve våren - alltid lika välkommen, desto tidigare, desto bättre.
Basta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar