nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

AKTIVITET...


...det är snart en vecka sedan snöstormen. Snöstormen om nu inte sen heller var så mycket till 
snöstorm om man jämför hur det var var och varannan dag vintern innan.

Någon var ändå lycklig över snön.

Aktiv hund in action. Ljuvligt att se!

Själv var jag väl måttligt aktiv under veckoslutet, 
njöt som en spinnande katt av en kväll med god mat och de bästa av vänner.
Träffade min bror och hade ett sådant där underbart förtroligt oss-syskon-emellan 
samtal med honom. 
Käkade en ohälsosam lunch med äldre sonen och så var det plötsligt 
liksom bara måndag igen.

Så gick vecka igång...jobb, möten, samtal. Tvätt, dammsugning, kvällspromenader.
Sin gilla gång. Tills torsdagsmorgon då tidsuppfattningen ändrades för min del en hel del.

Jag hade just kastat mig i duschen och skulle sträcka mig efter handduken.
Den hade fallit ner på golvet så jag sträckte mig lite till och vred på mig lite mer
och böjde ner mig lite mer - och det, just den kombinationen gillade inte min rygg.
Inne i mitt huvud hörde jag något som jag kunde svära på var en explosion
innan allt svartnade och jag faller ner på knä.
Slår knäna i den kakelbeklädda tröskeln, men den smärtan var ingenting
jämfört med vad jag kände i min rygg!

*r y g g s k o t t *

Har upplevt det en gång tidigare i mitt liv. För över 20 år sedan.
Och nu var det dags igen. 
Det behöver inte alls komma oftare än så om jag får uttrycka en stilla önskan.

Lillungen kunde inte låta bli att skratta för så pass komisk måste jag 
ha sett ut där jag står och kramar tvättmaskinen helt sprittis i ett försök att ta mig upp.
Just då rymdes det inte så mycket skratt i mitt ansikte, 
där var alldeles fullt av kallsvett och tårar för det.

Men han hjälper mig att få på mig morgonrocken och rusar iväg till skolbussen.
Kvar blir jag flämtande framåtlutad över en stolrygg och kan varken böja mig
uppåt eller neråt eller någonstans alls.
Just då kände jag mig rätt..hjälplös.

Hunden skuttar förväntansfullt runt mig och katten jamar från köket.
Och jag kan bara...vara...riktigt...stilla.
Skriver ett kort sms till min kollega på jobbet; jag dyker nog inte upp idag...

Sakta, sakta tar jag mig längs väggarna till lådan med diverse plåster och mediciner.
Får i mig ett par burana och börjar invänta att krampen släpper.
Jag väntar och väntar och väntar.
Värken släpper lite, tack vare tabletterna, men krampen håller i.

Kokar mig en kopp kaffe, mitt blöta hår klistrar sig mot kinden 
och kallsvetten får mig att frysa. 
Konstaterar att det är knepigt att dricka kaffe om man är fast i en
ställning där kroppen är framåtböjd i nästan 90 grader. 
Står jag riktigt stilla känns det nästan okej, om det inte vore för ställningen då...

Oändligt sakta tar jag mig över golvet till fåtöljen, inte för att sätta mig utan för att 
hänga över den. Tittar ut på fåglarna och känner att tiden stannat på något sätt.

Skriver på facebook: "Snabb som en hundraåring och vig som ett kassaskåp."

Inser hur snabbt allt ändå kan förändras. 
Nu är ju inte ett ryggskott någon katastrof, det går över.
Och jag får bara leva med att det tar mig tio minuter att gå till postlådan 30 meter bort.

Aktivitet är plötsligt väldigt relativt...


Inga kommentarer: