...och inte så mycket mer.
I morgon blir det två veckor sedan jag åkte på ryggskott.
Det har onekligen varit två långa veckor...
Jag hade först inte tänkt skriva något inlägg om det, men när det liksom är
det som hela huvudet, ja hela kroppen, hela livet fylls av just nu så till den grad
att andra tankar liksom inte får plats.
Ryggskottet fick min ischiasnerv i kläm. Jag hade ingen aning om att det
kunde göra så in i vassen ont. Liksom hela tiden.
Smärtan fyller ut alla tomrum.
När kroppens största nerv är på dåligt humör så känns det.
Till all tur säger alla att det går om, det tröstar.
Det tar bara tid.
Tid som känns lång och utdragen.
Men jag biter ihop, och går och går och går.
Det lättar.
Och väntar på att det skall finnas plats för andra tankar.
Så småningom.
Men nu är det korta, korta steg
hos
4 kommentarer:
Krya på dig,kram från Tina :)
Den där ischiasnerven kan verkligen ställa till det. Lider med dig, vet av egen erfarenhet hur kämpigt det kan vara, men att det blir bättre är ett som är säkert;) Lite sol och vårvärme kommer att göra susen!
Kram Åsa
Tack, med korta steg skall det nog gå vägen :D!
Tålamod är ju bara inte mitt andra namn.......
Tack, jo tanken på att det ändå är övergående håller mitt huvud ovan ytan. Bara tanken på att drabbas av något som inte går om lika "lätt" får det att knytas i bröstet på mig. Här har jord och himmel inte än särat på sig, allt är lika grått därute - men vår(solen) kan bara inte vara långt borta :D! Kram
Skicka en kommentar