Ja, jag har det!
Att få bo såhär, med gammal trädgård och framför allt gamla äppelträd.
I tiderna fanns här tiotals äppelträd, av olika sorter. Min svärfar körde
äpplen med häst till försäljning till torgen i Helsingfors.
På sjuttiotalet gick jag i skola rätt nära här och pallade minsann ett
och annat äpple här i trädgården.
Föga anade jag då hur det skulle gå sedan.
Att jag årtionden senare skulle gå här och plocka äpplen,
gå in i köket och koka sylt.
Numera finns det inte så många äppelträd kvar. De har åldrats och senast nu på
sommaren rämnade en äppelträds-åldring itu.
*
Jag plockar en korg med fallfrukt. De är inte perfekta i sitt utseende, men garanterat
ekologiska - vad nu lite sk*t och annat från närliggande vägar, men ändå:
Närodlat, så närodlat det kan bli.
Och så finns det en alldeles fantastiskt känsla i det här att få gå ut i trädgården,
plocka sig en korg eller två. Koka sin egen sylt och
känna hur den söta, präktiga husmodern i en växer till sig lite grann,
får rosiga kinder av värmen från grytorna och minsann om hon
inte blir lite nostalgisk på kuppen.
Minns när man själv var barn och fönstren immade igen när det kokades sylt.
Och man satt där vid köksbordet och drog in doften av
äpple, kanel, socker.
Jag gör precis som då. På samma sätt.
Fast fönstren immar inte riktigt lika mycket, burkarna är färre
och så har jag också i ingefära.
Det hade man inte då.
*
Senare på kvällen gick jag ännu en sväng i trädgården. Det hade börjat skymma ordentligt,
det är höst på allvar nu. Jag frös om händerna.
Kunde inte låta bli att klappa den grova barken på äppelträdets stam och
liksom tacka för sylten. Tänkte att här har den stått i snart ett sekel och levererat
frukt i varierande mängd år, efter år, efter år.
Barken känns varm och livskraftig under mina fingrar
och jag känner mig tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar