Jag gick hit när jag var barn, mina föräldrar gick här när de var barn, eller åtminstone unga vuxna, som barn var de mer "lande-bor".
Mina barn har jag släpat hit när de var barn.
Det är så med traditioner. Man får de med modersmjölken, som det heter.
Helsingfors strömmingsmarknad kan med råge kallas
att ha tradition. Sedan 1743 har man årligen ordnat strömmingsmarknad
här i Helsingfors.
Jag höll på att missa hela marknaden i år, för det var först nu på marknadens sista dag som jag fick mig släpad dit. Stämde träff med utspridda familjemedlemmar och
gick en sväng på marknaden.
Jag är personligen inte en stor vän av inlagd fisk, men där finns ju så mycket annat
gott och fint att kolla på, och köpa hem om man så vill.
Känner mig nästan som hundra, fast jag bara är halvvägs än, men jag minns faktiskt
från min barndom att båtarna var av trä och doftade tjära.
Och jag var livrädd att dratta i havet när man skulle gå ner till båtarna där vid kajen.
Det ligger fortfarande i...den där känslan...tänk om jag ramlar i.
Så nja...fiskare skall jag inte bli. Inte i detta liv.
Och så...förutom traditionens kall är detta "must" på marknaden.
Stekta muikkor. Småfisk som steks hela, och ja man får lite blunda
för att inte möta alla blickar på tallriken...men gudomligt gött!
Jag brukar äta en enorm tallrik nu och då. Flottigt värre och mitt
muikk-behov brukar så vara tillfredställt för ett halvår eller så.
Här fick jag en vitlökssås med - inte tokigt alls!
Så var det. Med årets strömmingsmarknad.
Vill någon läsa mer om marknadens historia så klicka
Resten av familjen fortsatte med bil och jag hoppade på kommunalt
för att åka hem.
Chauffören i bussen som jag skulle åka hem med fick inte bussens nummer att
synas framme i bussens "skyltfönster" - ja, ni vet? Jag har inte hundra koll på termerna här inte.
Innan vi skulle stiga på så gick han runt och frågade vilken buss vi skulle på och
förklarade att tekniken strulade. Jag, och många andra, tänkte väl att chauffören bara
kör på, men nej...han stannade vid så gott som varje hållplats,
steg ut ut bussen och hojtade vilket bussnumret var - ifall någon skulle med den bussen.
På knagglig finska (ja, han var utlänning) förklarade han att tekniken inte ville som
han ville. Han stannade bussen för att hjälpa en dam som inte fick sitt busskort att fungera.
Jag vet inte...jag kanske är rysligt cynisk nu, men hade det varit en finsk chaufför
så hade hen nog bara kört på raka spåret och struntat i både eventuella passagerare på hållplatserna och tanter som inte riktigt behärskade tekniken.
(de heller...;))
På något sätt blev jag vara glad. Fast min resa tog något lite längre tid än beräknat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar