NÄR KYLAN TAR ÖVER...

…igår kväll bar jag in det första stora lasset med ved från vedlidret.

Regnet höll en liten paus och jag konkade och bar.

Björkved som doftade lider och höst.

Gick en sväng med hunden och under promenaden svängde vinden.

Det hade varit rätt varmt när jag gick i väg, men på hemvägen hade Nordan tagit

tillvaron i sin makt.

Det blåste isande kallt genom den alldeles för tunna rocken.

Hemma igen blev det att snabbt, snabbt tända en brasa för att få upp värmen.

Hemmet fylldes snabbt av doften av brasa, lite rök som en sommarledig spis

puffade in. Inte mycket, men så att det kröp en svag doft av brasa i hela huset.

Och ljudet, det blev plötsligt så mycket mer mys när knastret från den torra veden 

hördes ända till köket där jag stod och kokade en värmande soppa.

Soppa och brasa och vinden som viner utanför och regnet mot fönstret.

Den riktiga hösten överraskade verkligen med besked.

Allt det där kändes rätt avlägset ännu på veckoslutet.

Solen sken och vinden var varm och även om meteorologerna varnade för 

temperatur-ras på tio grader så kändes det nästan som en omöjlig tanke.

Kan det här verkligen ta slut så där bara?

Hunden och jag passade på att njuta så där som kanske bara vi kan.

Det här är vår grej! 

När vi gått en stund stannade vi på en solig klippa och jag fick äntligen slutfört 

trimningen av min fyrfota vän. 

Stackaren har fått se ut som en skabbig räv i en vecka.

Men nu äntligen föll de sista lockarna över klipporna, och vinden 

fick dem att dansa iväg över udden.

Lika så bra att de blev utspridda, för skulle de ha blivit där i en hög skulle någon

förbipasserande vandrare kanske trott att havsörnen tagit sig en liten terrier till mellanmål.

Och så är det ju inte alls - det var bara jag som trimmat min hund.

Men visst, havsörnen som vi har i viken kan säkerligen ta en liten hund - om den vill.

Eller en katt.

I brist på fisk, på hare, på annat.

Om den skulle försöka sig på det, så måste man minnas att den inte gör det av ondo.

Den vet inte vad ondo är. Den följer bara sin natur och skaffar föda.

Den vet ju inte att min hund, eller katt för den delen, inte är okej att käka upp. 

Enligt mig då.

Men jag är oerhört glad och lycklig över att ha havsörnen inpå mina knutar.

Det är upp till mig att hålla koll på min lilla hund, och så länge örnen stannar här,

får min katt stanna hemma. 

Jag vill inte ta onödiga risker, jag går på örnens villkor här.

För i ärlighetens namn är det dennes revir jag råkar ha en stuga på.

Inte tvärtom.

För även om jag kanske var här först, så behöver jag 

aldrig, för att överleva, få min föda från dessa vikar, dessa skogar.

Det behöver örnen. Det är dens jaktmarker, inte mina.

För jag behöver inte.

Jag kan ju alltid åka hem och tända en brasa när Nordan viner.

Och gå och bre mig en smörgås, om jag är hungrig.

Jag överlåter markerna åt örnen.

Om jag nu någonsin ens haft dem? 

Markerna.