MITT I ALLT...

...är jag inne i en period då jag ifrågasätter en hel del.
Jag blir sådär i bland, den inneboende humanisten i mig vaknar och aktiverar sig och blåser upp sig som en förälskad padda.

Att vara ifrågasättande har jag nog fått med modersmjölken (tack för det mamma...;)) har bara liksom alltid varit sådan.
Ibland mer ibland mindre.

Det är intressant hur sådant där kan pluppa upp mitt i allt.
Det går perioder då man liksom bara flyter på.
Men sedan vaknar man till och börjar fundera på om saker och ting verkligen skall vara så här? Det finns saker man kan, åtminstone försöka, påverka, och en massa som man inte kan göra något åt - annat än tänka själv och ifrågasätta.

Citerar en intervju av sociologen, professor Zygmunt Bauman 
(Hbl 24.11.12 Philip Teir)

"Q: Jag tillhör en generation som blivit varnad om den globala uppvärmningen sedan jag var barn. Samtidigt får man lära sig att konsumtionen är en fosterländsk gärning. Det känns som en av de största paradoxerna i vår tid.
A: Konsumtionen är den universella lösningen på alla sociala problem. När folk tar fram sina kreditkort kommer det att leda oss ur krisen. Vi har glömt andra praktiker som gjorde våra förfäder lyckliga. Kärlek, vänskap och framför allt (...)  idén om att kollektivt arbete i sig kan göra dig lycklig. Lyckan man upplever när man inser att man gjort väl ifrån sig."

Med andra ord, hur jag än svänger och vrider på mig och väljer så har jag rumpan där bak?

Vi skall spara, tänka på miljön, vara lite återhållsamma i vår konsumtion men samtidigt ändå konsumera för att hålla de redan lite gnisslande hjulen i rullning? Om hjulen stannar, har jag då mer glädje av att jag sparat eller av det jag använt mina besparingar på?

Vi traskar på i en tillvaro där allt det man byggt upp kan tas i från dig över en natt. Man kan förlora sitt jobb, oberoende hur bra man presterat tidigare, bara för att marknaden lever sitt eget liv. Om jag minskar min konsumtion, bidrar jag då till mitt eget fall?

Många är de arbetsplatserna där alla tävlar mot alla, man är sin 
närmaste kollegas värsta konkurrent.
Alla dras över samma kam. Samtidigt som man skall vara individualist för att sticka ut i mängden, synas, skall man också helst bara vara en i massan som kan styras som en flock sidensvansar i formation.

"Zygmunt Bauman är den 87-årige affischpojken för en växande global rättviserörelse. Men han vägrar förutspå framtiden.
- Hur ska er generation lösa alla problem? Frågar han i stället."

Ja, det är ju frågan det...


Någon som har svaret?