...gick vi en sväng till gravgården.
På en annan gravgård, på en annan ort brinner ljus för dem mitt hjärtat brunnit för.
Och hjärtat brinner fortfarande även om deras livslågan slocknat.
Allhelgonahelgen är kanske den vackraste av helger. Jo, jag vet att jag upprepar mig från år som gått. Men jag kan inget åt det. Jag bara älskar denna helg med all värme, omtanke, eftertanke, minnen och lugn som den ger.
Den nattliga gravgården var kanske den mest välkomnande plats med alla sina hundratals ljus. Varenda litet, litet ljus i det stora mörker bidrog till att himlen lystes upp och skuggorna blev milda och snälla.
Allt vilar så tyst och stilla.
Rofyllt och lugnt.
Jag lovar er, det fanns inte en ond ande, inte en häxa, inte ett spökligt
väsen så långt ögat når.
Bara ro och skönhet.
Så som jag vill ha det.
Beklagar om jag är tråkig och trist men spöken, häxor eller deformerade pumpor
imponerar inte på mig,
det gör däremot skönheten där bakom gravgårdsporten.
Varje ljus som tänts av längtan och saknad efter någon som en gång var.
Någon som var någons Någon.
Och jag saknar...
...er som fanns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar