VITT UTE, VITT INNE...

...så kan det bli ibland. Som vädret är nu kan man ju bara vara tacksam för alla vita blommor i trädgården som lyser upp i murrigheten. Skulle det vara stark försommarsol ser man knappt dessa vita skönheter.

Annars passar de här bleka, lågmälda blommorna min sinnesstämnng precis. Måste vara lågtrycket som spelar mig ett spratt för så här lågmäld och melankolisk brukar jag inte vara...Nu har bara det stora vemodet kastat sig över mig som en dimma - utan att jag riktigt vet varför.

Ni vet, man känner sig nedstämd och ledsen och övergiven av allt och alla utan att egentligen vara det...Vill inte riktigt ta itu med nåt - bara gå runt och titta och fundera. Men det kanske är en mening med allt? Också att känna sig MidsommarMelankolisk?

Senast jag tänkte på att allt nog har sin mening var när jag stack mig in i ett köpcentrum och hittade ett fint mellanstort olivträd i en blombutik. Skulle handla en massa annat så jag tänkte att jag skulle återkomma och köpa trädet till sist för att inte behöva släpa med det medan jag fixade de där måsten...

Ni tror inte, men jag satt mig i bilen och körde hemåt en god bit innan jag kom ihåg...Neeej, jag hade TOTALT GLÖMT olivträdet. Jag tröstade mig lite med att det var ganska dyrt...och ja, att jag faktiskt kan vara utan ett olivträd TILL. Jag har ju två små hemma redan...

Så en dag senare sprang jag in i Stora Matbutiken var jag brukar veckoslutshandla - och döm om min förvåning. I deras annars ganska tråkiga blomavdelning stod några dubbelt så stora olivträd som det jag sett i blombutiken dagen innan - och till, inte bara samma, utan billigare pris!

Med lite kvinnlig logik fick jag det genast till att jag ju på nåt vridet sätt SPARAR om jag köper det här trädet...Jo, jag vet, det låter helt snurrigt när jag säger det här, Men jag LOVAR, där i butiken var logiken solklar;)!!!

När jag nu sedan kom på att jag nog inte sparat ett dyft - egentligen - valde jag att knappa in på sommarblommor i stället. Olivträdet har jag glädje av året runt, och jag tycker sååå om det. Så till den grad att jag häromnatten när det riktigt stormade, lämnade den varma och trygga tillvaron under täcket och gav mig ut i storm och regn för att bära in olivträdet till verandans trygga värld.

Kanske det faktiskt är en mening med allt? Också med min oförklarliga melankoli?

Just idag kan jag tom känna att det är nåt vemodigt med utblommade maskrosor, fast jag inte annars är precis en maskrosfantast...

En skogsstjärna i knopp, så stilla, så liten i den stora skogen...

Ibland när jag känner mig såhär brukar jag göra något praktiskt...Man filosoferar och tänker så bra när händerna får arbeta... Av restena från mitt förra hönsnätpyssel blev det en sådan:

Inte för att den skulle hålla flugorna borta från nåt ( ifall de inte blir gigantiska i år...flugorna*hihi*) men den är lite småskoj att ha nånstans. Men framför allt, den var rolig att göra!

Om inte vi hörs...Njut av Midsommaren oberoende av väder! Det är ljuset som räknas;)

Kram, M.