Så såg det ut på lördag morgon...
Det är nu man tvekar...just innan det första penseldraget: Vad ger jag mig in på nu? Tänk om det inte blir som man tänkt? Man kan ju inte ångra sig precis när man väl börjat...
Men så är det bara att köra igång!
När jag målar åker mina tankar bergochdalbana i min skalle. Kom att tänka på att stora målningsprojekt är lite som att föda barn. Man vet att det kommer att bli jobbigt, att man får kämpa, svettas och bita ihop tänderna. Men man kämpar vidare, för efter det första penseldraget finns det inga val. Och man vet ju att det tar slut och resultatet är något man planerat och väntat på...
Jag minns så väl att när mina barn just var födda var känslan att det här är inte nåt jag vill göra om i första taget ganska på ytan...och just nu har jag en känsla att jag nog inte vill ta i en pensel i första taget heller *hihi* men fråga mig efter nån dag...;)
Men resultatet är jag mer än nöjd med. För en gångs skull var jag riktigt glad att det var kallt och ruggigt väder. Nu fick jag ett stort jobb gjort (jodå, liiite blev ogjort...målningen tog slut - och jag med). Men det fixar jag på en dag - eller två, tre...
Men skulle det vara så att solen skulle skina, det skulle vara varmt - ni vet så där som det kan vara ibland på sommaren, då skall jag följa de goda råden som sitter på kylskåpsdörren:
Fast å andra sidan, att måla är OCKSÅ lite lust och glädje...inte sant? (Märker ni, jag börjar glömma redan...)
En värmande kram till er alla!
M.
1 kommentar:
Härligt M!
Jag har själv mycket erfarenhet av många människors totala motstånd mot att måla "den vackra naturliga träytan". Och deras förvånade kommentarer när de ser den fina målade väggen eller taket eller vad det nu är!
Trä är vackert jo, men inte trä på trä på trä. :)
Skicka en kommentar