SNÖSTORM...

Innerst inne är jag en optimist, och en sådan där som vill så väl.

På något sätt. Åt alla.

Jag är naiv nog att önska att världen var god och lycka på något plan 

borde vara en rättighet, och att skönhet i sin omgivning är något alla borde få

ha, känna och uppleva.

Och det är naivt. Att tänka så.

Och det vet jag ju. Naturligtvis vet jag.

Världen är inte vare sig speciellt snäll, rättvis eller ens vacker.

Köpte hem tulpaner idag för att det var en sådan där 

jobbig snöstorm. Ni vet en sådan som man bara tycker är

så himmelens onödig när vi nu ändå har mars...å allt.

Lite tycka-synd-om-blommor.

Men än en gång liksom fastnade tulpanerna i min mentala hals,

eller hur man nu skall uttrycka det när jag hör på nyheterna att Ungern 

börjat bura in alla asylsökanden i läger med taggtrådsstängsel omkring.

Barn separeras från sina föräldrar. Något i det som sker 

känns så obehagligt, och så obekvämt och ändå vill man bara fortsätta 

med sitt lilla vardagsliv som om inget hänt, som om inget händer därute.

Jag vet inte snart vilket som.

Samtidigt är jag realist nog att begripa att man inte kan famna alla.

Man kan inte ens rädda alla. Man kan inte ens hjälpa alla.

Det är sorgligt och en djup, förfärlig tragedi för dem som berörs.

Men också en tragedi för mänskligheten. Vi kan inte bättre...?

Men att stänga in människor på flykt i läger med taggtrådsstängsel 

ger obehagliga vibrationer av...ja, vadå?

*

Och mina tulpaner känns plötsligt väldigt banala och triviala.

Samtidigt som jag känner en djup och innerlig tacksamhet över att 

jag och de mina har det så bra - just nu i alla fall.

Och då blir det lite paradoxalt att inte njuta av det som är - just nu - just här.

För jag tror inget vet hur länge det varar.

Och är det den rädslan som får oss att låsa om oss och dra för gardinerna för

de där ute i kylan, i den kyla tiden och andan i samhället sprider?

Är vi kanske inte rädda för de andra, de som flyr från något fasansfullt?

Är vi egentligen rädda att detta fasansfulla också når oss, våra 

små, vackra liv?

Jag vet inte, men känner en stor olust medan jag arrangerar 

tulpanerna i sin vas.

Alltmedan snöstormen tilltar därute.