Solen hade redan en stund värmt bort daggen när jag kom ner till stranden. Eller värmt är kanske att ta i denna kyliga försommar, men det kändes nästan som om det inte gjorde så mycket att jag glömt vantarna hemma. Att värme på den nivån, jo.
Stegade iväg mot strandkanten medan blicken sökte sig ut mot fjärden. Några knipor kom flygande.
Då plötsligt sticker en svanhals upp bland strandvassen. Stannade för att inte skrämma den, men den verkade bestämt i att den faktiskt tänkte stanna precis där den är. Lite konstigt tänkte jag, för de brukar väl ändå dra sig bort? Det var ju inte min mening att komma klampade så där…
Sen såg jag varför hon (nu vet jag att det var en hon) vägrade flytta på sig en centimeter ens.
Framför henne i gräset betade sex bedårande små dunbollar.
Pappa-svan putsade sina fjädrar och höll vakt i vattnet intill. Ungarna smattrade på och åt sin frukost med en hiskelig aptit. Jag satte mig på en sten och kollade på deras morgonsysslor. De stördes inte det minsta av min närvaro bara någon meter ifrån, vilket var lite förvånande. Å andra sidan var det här alldeles intill kommunens badstrand, så det kan ju hända att familjen var rätt så van vid människor som rörde sig där. Har dock svårt att tro att det varit någon större rusning på stranden i år. Vi har väl knappt haft tjugo grader någon dag ens. Och vattentemperaturen - den vill jag helst inte ens tänka på…
Svanfamiljen höll på och åt sin frukost i säkert en kvart till. Emellanåt kastade svan-pappan en blick åt mitt håll med ett tyst meddelande:
- Hålls där eller får du smaka på nyp och vingslag.
När de små magarna var mätta rullade en dunboll efter annan ner i vattnet och började simma runt.
Ungarna är ju nog så galet söta så det inte är sant - men så är ju föräldrarna också väldans stiliga.
Så blev det att bilden på svanungarna fick bli min midsommarhälsning på diverse sidor på nätet i år.
Och ni, som tassar in här hos mig - en fin midsommar till er också - naturligtvis!
Och så medan jag suttit där på min sten och blivit kall om rumpan hade en svanfamilj blivit mätt, hade solen stigit lite högre på försommarhimlen och hade jag blivit hungrig.
När jag ser dem runda följande lilla udde burrar pappa-svan upp sig då han inte kan se vad som finns bakom udden. Mitt i allt kom en barnsång i mitt huvud, Alice Tegnérs:
Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tågar alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.
Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men se barnen, fast de är så små,
tar sej nog fram i världen ändå.
Och med det.
*En skön, skön midsommar till er alla! *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar