nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ALLTINGS VARANDE...

Åh,  ä n t l i g e n  lite värme! 

Och i synnerhet som man vet, om man kastat en liten blick på väderprognosen, att detta fenomen är synnerligen övergående! Redan i morgon skall regnet vräka ner och temperaturen lägga sig på den redan ack så välbeprövade någonstans mellan 10 och 15 grader. 

Men idag har vi ätit ute, nypotatis och sill och inlagd strömming och rökt fisk och sallader och allt är just så mycket försommar som det bara kan bli! Sitter på terassen och känner att jag nästan inte kan få nog av den ljumma vinden mot lite bar hud. Så svältfödd man är! Så lite som behövs för att man skall bli glad som ett litet barn på julafton - nästan. 
Och så är det ju semester - har jag nämnt det? Aj, jag har…? Många gånger? 

Kanske för att det är viktigt. Att få vara ledig och rå om sin tid precis som man vill. Och samtidigt känner jag mig lite beklämd varje gång. Att det skall behöva vara så. Att jobb och fritid så starkt skall ställas mot varandra som motpoler. Också om man trivs med sitt jobb, också om man vill göra det man gör. Ändå blir jobbet något man "slipper". 
Så på något sätt känns det som om man inte på den fronten kommit så himmelens långt på hundra år. Samma känslor, samma tankar då som nu finns med. 
Människan utvecklas nog så oerhört långsamt! 
Och ändå. Jag tror att vi människor kommer att stå inför stora förändringar gällande hur vi kommer att se på jobb i framtiden. Någon har sagt att hälften av alla de jobb vi känner till i dagens läge, kommer att försvinna inom tjugo år. Och vet ni, jag tvivlar inte. Hur kommer vi att se på jobben då? De som finns kvar, vill säga. Och vilka nya jobb kommer att dyka upp? 

Jag tror ju att vi nu lever i tider som helt kan jämföras med omvälvningarna under industrialismen, bara att nu går allt så mycket fortare. Hiskeligt fort. Snabbare än någon tror, nu, idag. (Jag bjuder på en smörgåstårta om fem år om jag hade helt fel…;)).

Vi, födda på sextiotalet, och lite plus/minus där, är på det sättet i en riktigt intressant situation för vi har ändå på något sätt ett visst kontaktfält till det agrara samhället, det som varit. Kan väl hända att vi inte alla skulle klara av att mjölka en ko med äran i behåll och med en glad ko och lite mjölk i kannan som resultat, men vi vet kanske lite om hur maten ser ut innan den hamnar på butikshyllan. Och framför allt hur man gör. Eller åtminstone hur man BORDE göra….
Vi vet hur man fiskar, hur man rensar en fisk, hur man jagar, hur man syltar, saftar…tar till vara. 
På något sätt tror jag att många av oss vet. Om kanske inte allt, men man har varit med och sett. 
Inte bara läst om. 

Och så är det ju vi som också ringde de där första mobilsamtalen, vi som fick de första datorerna att jobba med, vi som minns hur e-posten var en krånglig adress dit hela kontorets post kom och som man hade turer att gå och kolla en gång per dag, precis som en riktig postlåda, och oftast fanns där inget när man gick och kikade. Fast på tisdag brukade det finnas veckans info från huvudkontoret. Den kom en gång i veckan. Det minns jag. Vi printade ut infot och tyckte det var häftigt att vi fick infot redan på tisdag. Förr hade vi fått det först på onsdag, ibland först på torsdag för det postades ut på måndag från huvudkontoret. Sedan berodde det ju på om postflickan eller budet var sjuk. Om det kom på onsdag eller torsdag då. Men vilken ändring! Nu kom det på tisdag, bergis! 

Och det här är dryga tjugofem år sedan! Inte förra seklet. Eller aj jo, det är det ju också men ja…ni förstår ;)

Ibland, när jag har tid att sätta mig själv i en lugn och skön semestermood- det är då dessa tusen olika tankar kommer susande, som om det stod en liten kvick vessla och bara väntade att få komma ilande med dem, så fort jag kan släppa tankarna om jobbet. Jag funderar på hur vår värld kommer att se ut om tio år. Jag funderar på hur man skall välja, hur man skall välja som femtioåring, som jag. Som sextioåring som mina barns far, som tjugosexåring som min äldre och som snart sjutton som min yngsta planta. Vi väljer olika, naturligtvis men ändå behöver vi välja hur vi tar in det nya som kommer. Väljer vi att stanna kvar i det som är tryggt och bra eller väljer vi att ta in allt det nya som garanterat kommer. 

Lite som den där gubben som står med ena foten på kajen och andra foten i båten och så börjar båten glida ut. Och man vet inte riktigt på vilken fot man skall lägga tyngden.
Bli tryggt kvar på kajen och missa båten. Hoppa i båten och hoppas det finns åror som man kan ro med, eller tvivla och vela och hitta sig själv mitt emellan i havet, blöt och frusen. 

På något sätt tror jag att det här är en viktig tanke att tänka. För även om man kanske tänker lite så där att man är väl snart pensionär och då "behöver" man inte den här nya teknologin och digitaliseringen till något alls. Kunde inte vara mer fel! Jag tror att i framtiden behöver man kunna den biten som sina egna fickor för att vara med. Och nu menar jag inte att man behöver hänga på bloggar och instagram och på fejan, men man behöver veta hur allt det där funkar. För i framtiden kanske man beställer en ambulans via något annat än telefon? 
Tänkte på det när jag häromveckan stack mig in till läkaren för att förnya ett recept. Sent ute som jag var så kollade jag först min arbetskalender. Bra, jag skulle hinna där mellan ett par (via nätet) inbokade kunder. Jag klickade in mig på läkarstationens sida, beställde tid, fick bekräftelse till min telefon, gick till läkarstationen, anmälde mig till en automat genom att vifta med mitt körkort. Automaten meddelade att jag skulle till rum sju. Läkaren var på riktigt och knackade in mitt e-recept som jag gick och fick ut i apoteket intill genom att återigen vifta med körkortet. Apotekaren var också på riktigt. Kött och blod. 

För något år sedan hade jag talat med en person för att beställa tid. Jag hade anmält mig till en person då jag kom till läkarstationen och som hade sagt åt mig att gå till rum sju. 

I och för sig, så hade jag kanske kunnat bara fylla i ett formulär på nätet eller skannat in en blodbild/hjärtfilm eller what ever, för att min läkare skulle kunna kolla att jag mår hyfsat okej och bara behöver förnya ett recept. Kanske kunde läkaren skrivit ut min e-recept sittande på ett cafe i Barcelona och jag kunde ha gått till ett apotek där en drönare flög, eller en liten dammig robot tassade, omkring och plockade bland alla piller och pulver och levererade medicinen till en liten låda som jag kunde öppna med en kod som jag fått av läkaren. Hen i Barcelona. 

På något sätt skulle det här inte kännas helt främmande, eller hur?
Inte alls på samma sätt konstigt som det kanske hade gjort om jag hade skrivit det här för fem år sedan…Inte sant?


Spännande tider vi lever i! 

Och nu är det semester. Hur länge vi månne har det kvar? 
Kanske semester blir som kossor? Alla vet att det finns, eller har åtminstone funnits, 
men ingen vet riktigt hur man gör…
*fniss*.


Njut av alla sköna sommarstunder, alla sköna. Det är sommar bara en gång om året. 
DET ändrar ingen på. Inte alldeles lätt i alla fall! 





Inga kommentarer: