UTMANING OCH UTMATTNING...

Utmaningen först. 

Att fota fåglar, ja. Mitt fotointresse sträcker sig inte längre än att jag vill knäppa en bild på de fåglar som snurrar i min närmaste närhet, både hemma och på stugan. Det sträcker sig ytterst sällan till sådana nivåer att jag skulle sätta väckarklockan på väckning miss i nassen, eller åka någonstans "bara" för att se eller fota fågel. Nej, då skall det vara något annat som lockar, och fågel- eller naturfoton blir lite som bonus. 

Men att få en bild på de fåglar som snurrar i närheten, allt från kråka och blåmes till häger, rödhakedopping och havsörn, det har jag tagit som en liten utmaning av mig själv - till mig själv. 

Men det finns en, inte ens speciellt ovanlig fågel, som gäckat mig länge nu. Egentligen ända sedan jag började fota fåglar, och det är spillkråkan.

Den har funnits här i närskogen, men så sjutton att jag lyckats få den på bild - före idag.

Delvis beror det säkert på min kära lilla hund, som har en viss aversion mot kråkor. Och en spillkråka är kråka nog för att man skall rusa iväg och skälla - och skrämma bort spillkråkan. 

Har försökt upplysa hunden om att detta faktiskt är en hackspett - men det verkar inte gå hem…

Men idag hann jag knäppa några snabba bilder av den innan den med sitt kusliga skiande ljud drog sig längre in i skogen. En utmaning avklarad. Yey! 

Sedan till utmattningen.
Nu när jag äntligen, känns det som, har semester och får "bara vara" så känner jag hur in i djupaste själen trött jag är. Det har onekligen varit mycket på jobbet, men också mycket privat som tullat på orken den senaste tiden. De senaste åren. Sådant som inte kommer på pränt, men som finns.
Inte bara i mitt liv, det upplever de flesta av oss någon gång under sitt liv, men nu, kanske för första gången, känner jag att jag inte riktigt klarar av att ladda upp.

Sover som en stock och vaknar utsövd, men så oändligt trött ändå. Själsligt trött. Kroppsligt trött. Bara trött på djupet och bredden och inuti.
Jag vet att detta är en varningsklocka att ta på allvar.
Och jag gör det.

Jag vet att jag borde försöka vara ännu mer i nuet och inte grubbla vare sig bakåt eller framåt utan vara just här och nu. Lättare sagt än gjort, det tror jag även vi/de som aktivt försöker oss på meditation, yoga, medveten närvaro, mindfulness, you name it. Mycket bra verktyg alla - och ibland vågar jag inte tänka var jag skulle vara utan dessa…

Men idag kom jag på att det finns en stund då jag är till hundra bara och enbart just här och nu, precis i stunden, totalt koncentrerad.
Och det är när jag kommer åt att fota fåglar, eller andra vilda djur.
Just då är jag så i den stunden som man bara kan vara.

Jag vet precis vart jag skall stiga för att foten skall landa på mossan och inte på den där kvisten som skrämmer iväg fågeln. Inga snabba rörelser. Total fokus på hur inställningarna skall (eller borde…) vara i kameran. Sikta, fokusera, hålla andan….knäppa.

Precis allt annat försvinner för stunden. Och det är så….fint.


Kanske det inte alls är en tillfällighet att jag snöat in mig på att fota djur och natur nu fram om att fota allt möjligt annat. För att det här ger mig just nu den totala koncentrationen och den absoluta stunden i nuet som inget annat. Kanske är det min undermedvetna terapi?

Så nu när spillkråkan-utmaningen är avklarad, kvarstår att klara av utmattnings-utmaningen.
Den är kanske dock lite mer…utmanande?