nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

ALDRIG SKULLE JAG



Jag har väl under de flesta av mina år på jorden gillat växter. 
Det kan jag börja säga nu när det kommit några tiotal årsringar runt midjan. 
Så var det inte under mina första 20 år på jorden. 

Utöver att jag inte hade ett fanatiskt allmänt intresse för växter på den tiden, 
fanns det ytterligare växter som jag redan då direkt ogillade. 
Också efter det att ett visst intresse för växter började spira har de samma
växterna inte lyckats charma mig det minsta. 

Det fanns alltså växter jag helt och dyrt i tiderna svor på att aldrig, 
aldrig skulle hitta hem till mig. 
Aldrig skulle bosätta sig i min trädgård. Aldrig skulle jag. 

Den ena är begonia. 

Ja, men jag känner ju hur jag åldras hundra år bara genom att skriva ordet! 


Men så kom det sig att jag bara skulle kurva in via den lokala planthandeln för att köpa 
gödsel och lite såjord och så stod kanske en av de fulaste begonior där och jag blev bara 
alldeles hänförd! Tokförälskad. Drabbad! 

Och Det Flyttade En Begonia Hem Till Mig! 

Någon kan tycka att blomningen är något mager och oansenlig. 
Till och med kan man associera blomknoppens utseende till ett 
rätt så aktuellt virus som drar över jorden just nu. 
Men det oaktat blev jag alldeles förälskad i denna fuling! 


Var grundar sig min avoghet mot begonior i? 
Jo, i min barndom. Vad annars? 

Till saken hör att jag nog hade en alldeles förträffligt bra barndom. 
I synnerhet känner jag ibland att med facit på hand och som världen ter sig nu
var nog 60- och 70-talet en fin tid att vara barn på. 

Och jag hade nog världens finaste mamma. Men hon älskade begonior! 
Varje sommar skulle det finnas sådana där rödbladiga begonior men vita oansenliga blommor
i sommarblomslådorna i mitt barndomshem. De var de fulaste blommorna på hela
sommartorget och ändå släpade hon hem kassvis med dem! 
Och hade tagit mig med som bärhjälp. En packåsna utan talan. 

Det kan ha satt sina spår. 
Det oaktat var min mamma också min absolut bästa vän 
tills hon dog för mer än tio år sedan, och vi hann med otaliga årliga turer till 
växthus, torg och plantbutiker. Med åren kom vår blomsmak
att närma sig varandra. Men någon begoniafantast blev jag aldrig. 

Tills nu har jag gått förbi allt som stavas begonia med skyddslappar tjocka som 
nästan ogenomtränglig vattenfanér. Ni vet! 

Begonior skulle aldrig träda in i min personliga space. Aldrig.
Tills i går, vill säga. 
Lägg det historiska datumet på minnet. 

*

Inte dahlia heller, för den delen. 
En annan blomma som min mamma odlade och älskade och 
som jag förbannade att aldrig någonsin falla för. 
Vet inte riktigt varför jag i årtionden odlat 
denna avoghet men måste ha med några "traumatiska" upplevelser 
i de känsliga tonåren att gör. 

Minns alla sena sensommar- och höstkvällar då hela familjen engagerades att gå
ut och täcka in dessa konstiga växter med lakan och annat för att skydda dem 
mot lite fjuttig nattfrost. O my, sådant fjanteri! 
Himlade nog då med ögonen på ett sätt som bara en tonåring utförande 
världens mest onödiga syssla lyckas med. 
Bra att inte ögonen ploppade ur sina hålor av bara farten. 

Dahlior måste ju bara vara det mest fåniga man kan odla? 
Först köper man en konstig knöl som i bästa fall ser ut som en ätbar ingefära, 
men dessvärre inte är det. 

Så väntar man i eeeevigheter på att något skall hända i krukan.
Större delen av sommaren är det bara en grön 
växt som skall vattnas och skötas om. Utan något desto mer värdefullt. 

Och sedan när det äntligen börjar ske saker så får man rusa ut i 
sena kvällstimman och täcka in det för att det skall överleva 
en ynkepynke kylig sensommarnatt.

Vem håller på med sådant?



Ja, just det.
Man kan ju undra? 
Vem? 

1 kommentar:

Grynbär sa...

Jag har aldrig tyckt om tagetes. Vi har aldrig haft av dem i mitt barndomshem (vad jag minns), men av någon anledning tycker jag inte alls om dem. Jag vet inte om det är färgen, klibbiga konsistensen eller bara utseendet. Får se om jag nu köper hem dem i sommar när jag skrev så här, hah hah :)