...till sin sommarvik.
Jag är inte den enda som återvänt till viken. Den här pyttelilla del av jorden har legat i dvala i månader.
Isen som lade sig härute och snön har tystnade det mesta under en lång tid.
Men nu händer det saker härute!
Medan jag pysslar på med mitt, plockar fram krukor, krattar stigar och sopar berg, bär fram utemöblerna och värmer stugan om vartannat, då dyker han upp.
Svanhanen.
Han simmar sakta fram och tillbaka och betar på sjöbotten vid platsen där vi brukar simma.
Han ser välmående ut. Stark och fin.
Jag följer honom med blicken nu och då vid sidan av mitt sysslande.
Inne i stugan fixar grabbarna mina middag, eldar bastu och nojsar.
Grannen kommer över med en famnfull nyfångad abborre.
De har också återvänt. Som pensionärer kan de stanna här hela våren, hela sommaren.
Precis som fåglarna.
Senare på kvällen är svanarna två. Han är inte ensam längre. Man ser på hela honom så nöjd han är.
Hon är hungrig, hon äter och äter och äter. Han övervakar.
Undviker att ta mig för nära, vill inte störa.
Svanarna betar lugnt vidare och sätter igång med en omständig tvättseremoni.
De verkar lugna trots min närvaro, och jag sitter kvar en stund och följer med.
När benen domnar av att sitta på huk reser jag mig försiktigt och drar mig sakta och tyst bakåt.
Lämnar svanparet att dinera i lugn och ro och sätter mig själv till (nästan) dukat bord.
Också vi har återvänt - till vår vik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar