KVÄLL...

...det ryker in lite smått från den öppna spisen.

Den gör så ibland om vårarna, som om den var ovan. Den puffar ut små rökmoln i stugan, jag tänker ibland att den hostar till och harklar sig efter en lång vinterdvala. 

Men för det mesta brinner det fint och jämt och en mjuk värme sprids ur dess famn.

Jag låter mig omfamnas av värmen. Drar filten om mig lite tätare.

Havet svallar fritt därute. Sjöfåglarna väsnas någonstans långt borta.

När vi kom sjöng taltrasten, nu har den tystnat. Nu är det bara tyst så när på brasans stilla sprakande.

Elden håller på att falna. Den har samma färg som en vårlig solnedgång. 

Jag måste vara vaken ännu en stund tills den sista vedklabben förvandlats till glödande kol.

Ögonlocken börjar kännas rysligt tunga, tankarna irrar omkring, de vägrar låta sig fångas till något alls.

Natten därute är kall. Det blir nog frost i natt. 

Märkligt hur en vårfrost känns annorlunda än en höstfrost.

Vårfrosten är borta på en gång bara morgonen gryr. Knappt så man märker att den varit.

På hösten stannar doften, känslan, av kyla kvar längre.

Så beter sig inte vårfrosten. Den doftar inget alls, den är bara en skugga som drar över i majnatten.

Stearinljusen på spiskransen brinner ojämnt, det drar från fönstret. Från det mot havet.

Havet ligger stilla, men en vårkylig bris tar sig ändå in mot land, pressar sig tyst mot stugans fönster och kryper in genom springorna. 

Hunden suckar stilla och utdraget från sin fårfäll och från övre våningen hörs förnöjsamma snarkningar.

Endast hon som vaktar elden är vaken.