...det bara är något alldeles speciellt i den där stunden då dag går över till kväll. Som det är något alldeles speciellt med det där med att en årstid går över till en annan.
På femtio (!) år har inte våren, när det gäller flyttfåglarnas ankomst, varit så sen som i år.
Det betyder att de väntat och väntat och väntat, precis som vi, på våren. Och när den äntligen är här så kommer de, flyttarna, i stora skaror alla på en gång liksom.
I skymningen tog jag min kamera med på en sväng längs stranden.
Ute på fjärden hör jag ejdrarna, men alldeles för långt borta för min kameralins...
När det redan grönskar i min trädgård därhemma, är skärgården sen i starten. Det är ännu murrigt och grått och fjolårs, och skymningsljuset gör det än mer dämpat.
Och så tystnaden. Bara de ensamma ljuden av sjöfåglarna som rullar över havet och kvittret från skogens småfålar.
Men i skymningen har också de tystnat.
Sitter stilla på en klippa och ser skrakparet sakta komma simmande mot mig.
Skymningen kommet snabbt nu, kylan känns i fingrarna. Bara klippan, uppvärmd av solen under dagen ,känns varm under min rumpa.
Skogen bakom min rygg går liksom samman till ett enda mörker. Allt tystnar.
Över havet finns det ännu lite ljus.
Skrakparet närmar sig mig, de dyker turvis i det iskalla vattnet. Det bekommer dem inte - bara frisyren verkar lite tufsig...men vem bryr sig?
När majskymningen kommer rullande och de allra flesta borde redan sova.
Bara en som sitter på en klippa i skymningen följer med vad skrakparet har för sig.
Går tillbaka till stugan över klippor och fjolårsvass. Det rasslar och låter under mina steg.
Bastun doftar på långt håll.
Det är skymning i skärin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar