MORSDAGSMORGON...

...vaknade av en hund som gnydde och ville upp i sängen.

Det fanns en tid då mina hundar aldrig skulle sova i sängen med mig, vet inte riktigt när det ändrade.

Men det gjorde det, som med så många andra principer som man benhårt tror på när man är yngre.

Man mjuknar upp lite i kanterna med åren, blir lite luddigare i sina övertygelser.

Hundens gnyende väckte också lillungen, tonårsgrabben med fötter större än mina fast han inte än nått riktigt upp till mina centimetrar över havet. 

Jag hör honom muttra för sig själv och böka om bland täcken och dynor.

Jag kollar klockan, kvart i åtta.

Kisar ut genom fönstret som jag har alldeles intill sängen. Ett blekt solljus silas genom flortunn gardin.

Näktergalen sjunger.

Blundar och somnar om. 

Vaknar av att någon petar mig på ryggen, med armbågen?

Lite så där som när man försöker öppna en dörr när man har händerna fulla.

Knuffen blir antingen för lätt eller för hård. Svårt att beräkna.

Där står han, grabben, med brickan i högsta hugg.

Håret på ända och t-skjortan bakfram. De där stora fötterna barfota.

Jag vet inte om jag rörs mer av minnet av mina pojkars små, små, små babyfötter eller det här när deras fötter håller på att förvandlas till en mans fot?

 Det är något otroligt vackert över det. Förvandlingen.

Men där står han nu, grabben min, med kaffe, kakao åt sig själv, och så en bulle.

Och den där underbara lilla buketten, scillor från trädgården. 

Plockad i ett svagt solsken, från en nattsval gräsmatta, medan näktergalen sjunger.

Just de här små, små buketterna, precis lagom för ett snapsglas, är kanske det vackraste jag vet!

Under många år framsträckta av små knubbiga barnhänder, då dimensionerna varit mer rätt mellan hand och blomma. Sedan grabbarna vuxit till sig har händerna växt, blivit magrare, senigare, större.

Men buketten har stannat kvar i samma storlek. 

Numera försvinner nästan hela buketten i handen som plockat den.

Men den stora näven håller så försiktigt om stjälkarna - mer försiktigt nu än när handen var liten och knubbig...

Vi dricker kaffet, och kakaon. 

Grabbens ögon slår nästan kullerbytta - morgonen är inte hans bästa tid på dygnet. Han gäspar stort, kryper ner breved mig i sängen, drar täcket om sig.

Jag frågar om det är kallt ute?

- Mmmm, int´så farligt, säger han och sover i nästa sekund.

Jag tassar ner till köket, ställer fram den lilla buketten.

Kokar mig en kopp kaffe till, sätter mig ute i min korgstol med dagens tidning.

Det är lite nattsvalt än, men precis som grabben sa, inte så farligt.

Solen värmer, och det blir en fin morsdag.

Och grabbarna mina...tack att just jag fick bli er mamma!

Ni är liksom....bäst!