SAMTAL...

...med ett olivträd.

Jo, men alltså det händer att jag på äkta tantvis och med ogenerade tantmaneér för en, rätt ensidig, men dock, en dialog med mina växter. Inte med alla, men med en del av dem. Jag tror att endel av dem är lite inåtvända eller allmänt tråkiga, men det finns undantag.

En av dem är det stora olivträdet som står där invid kärlskåpet och för en rätt tynande tillvaro.

Tills precis härom dagen. Vanligtvis brukar jag så gott som dagligen sopa upp torkade och nerfällda löv runt krukan medan jag muttrar:

- Ja ja, du har visst inget annat för dig om dagarna än fälla en lämplig mängd löv? Har du tänkt hålla på så här länge? Med den takten blir du skallig? Vet du om det?

Så här en morgon, när jag reste mig upp från att än en gång sopat torra löv, kände jag hur något kittlade mig i nacken.

Det var en alldeles nyutvecklad gren med de skiraste gröna olivblad. Och inte bara en, utan flera!

- Nämen du, när hade du hunnit med det här? Utan att jag märkt något? 

Tittade ner i sopskyffeln och konstaterade att istället för tiotals torra löv som varit normen under en lång tid, så låg där plötsligt bara två.

- Snyggt jobbat, sade jag och klappade lite om den späda stammen. Kunde du, som inte ens hör hemma i detta karga klimat, överleva vintern och tillvaron här, så skall väl jag också göra det. Jag har ju ändå så många års erfarenhet av hur det kan vara när vintern är som värst. Men du, du har inte den erfarenheten - och ändå verkar det som om du tror på en ny vår, en ny sommar!

Då måste jag väl också tro på det!

- Då säger vi det, bästa Olea. Slut på den tynande vintertillvaron! Dags att slänga sockorna i lådan och istället parkera solbrillorna på näsan.

För det blir nog bra det här - sade olivträdet!