...var det kallt, och vått och grått. Det var kanske inte direkt sådär att man hade lust att breda ut picknick-filten och plocka fram en krispig smörgås.
Hade varit mer eller mindre inomhus ett par dagar eftersom förkylningen, som jag redan trott hade skuttat vidare till någon annan stackare, de facto hade gått och gömt sig i mitt öra och förorsakade en örvärk som jag inte minns att jag skulle ha haft sedan jag var ungefär lika stor som en rejäl brandsläckare.
Nå, det passade ju i och för sig bra, för jag hade lovat läsa igenom ett arbete om kognitiv beteendeterapi i behandling av depressioner.
Mycket intressant läsning, men någonstans på sidan 178 började jag känna att marsdimman tagit ett alldeles för kraftigt tag om mina axlar och sjutton om jag inte lite kunde känna igen en liten depressionsunge i mig själv också? Om jag riktigt kände efter...?!
Nix, då skall man ta sig själv i nacken och ge sig ut en sväng!
Även om molnen nästan lagt sig till ro på skorstenen, och ungen måste jagas ut med blåslampa, så blev det en riktigt skön promenad längs havsstranden i alla fall.
Flyttfåglarna lyste med sin frånvaro, precis som solen.
Men doften av hav och klucket från vågorna fanns där.
Väl hemma kände jag ett starkt behov att tända ljus i alla knutar, ta ett varmt skönt bad och koka ett par liter te för att få upp värmen igen.
Och krypa upp i stolen och i stället greppa en tidning med vackra sommarbilder och
längta sig bort en stund.
Från denna dimmiga, gråa marsdag.
Det om något är terapi - även det.
Det botar knappast en depression, men det jagar dimman bort för stunden i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar