...och att förmänskliga dessa lurviga varelser.
Det var en artikel (och en hel del kommentarer till dessa) som snurrade runt i många tidningar där en familj berättade om att de "odlar kaniner" för att sedan sätta dem i frysen och käka upp dem som får mig att tänka till om det här med husdjur och "husdjur".
Jag tycker det är helt okej att käka kaniner. Det har jag också gjort - då det var möjligt. När min äldsta son var under tio hade vi kaniner, gäss, höns och ankor och det var rätt naturligt att de förr eller senare hamnade i grytan. För de fanns till för det.
Och det var inget konstigt med det. Han, sonen berättade helt naturligt om våra kaniner följande:
"De är jättesöta, men till hösten hamnar de i frysen".
Däremot hade vi när lillungen var under tio sådär två kaniner som vi "räddat" från ett ställe där tonårsdöttrarna tröttnat på sina tråkiga, och rätt besvärliga och svårskötta kaniner.
De kaninerna hade en så mycket "högre" status om sällskapsdjur än kaninerna innan så de landade aldrig i grytan hos oss. För att de kändes mer som keldjur än husdjur. Även om kaninerna aldrig fick välja.
Ändå undrar jag ibland om inte dessa kaniner som vi hade för att sluta i grytan levde ett bra mycket naturligare kaninliv, än vad de två burkaniner vi tog hand om hade.
Jag tror att en kanin som får leva rätt naturligt i en enorm ingärdad utegård med möjlighet att gräva (vilket är synnerligen naturligt för en kanin) med små lådor här och där som de kunde kila in och ut i och bygga sina bon utan en större inblandning av oss människor levde "lyckligare" än de två som man hade haft som "keldjur". De satt instängda största delen av sin tid i en bur - 1 x 1,5 m och fick nu och då komma ut och skutta runt lite så det var lämpligt för oss människor.
Är det moraliskt mer fel att äta upp dessa kaniner som levt ett så naturligt kaninliv som man bara kan erbjuda en kanin i fångenskap än att hålla en kanin i en liten bur utan möjlighet att gräva och skutta runt mest hela tiden bara för att vi skall kunna klappa och smeka dem när vi har tid över för det?
Nu har jag ju inte tänkt hugga gaffeln i vare sig min hund eller katt, men jag kan ibland bli lite irriterad på hur vi "tjafsar" med våra keldjur.
Hur gärna jag än skulle vilja tro att min hund tänker som i dikten ovan, så vet jag att så inte är fallet.
Jodå, hon (hunden) tjuter som en stucken gris när jag kommer hem, hon svansar runt mig som en våryr humla, för hon vet att det med största sannolikhet betyder att jag som någon slags "flockledare" kommer hem med ett byte (i matkassen) vilket betyder mat och att det gäller att hålla sig framme.
Katten gör sig till för hon vet också att det brukar belönas med lite mums i skålen det med.
Har hon däremot möjligheten att sticka ut på en alldeles privat jakttur - så föredrar hon det!
Men att förbarnliga dessa fyrfotavarelser anser jag att är fel för deras egen skull.
De är inte barn, de är inte ens mänskliga, och de skall inte behöva belastas med något sådant!
Djur är djur - och vår skyldighet är att ge dem en så djurisk tillvaro som vi bara kan åstadkomma!
Inte förmänskliga dem - för det är inte naturligt för dem, och inget djuren skulle be om - om de kunde.
(Däremot är jag av hela mitt hjärta emot dålig djurhållning, oberoende om det är frågan om keldjur eller djur som föds upp för att bli mat, vilket det tyvärr finns en hel del av men det skulle bli ett helt eget - och mycket långt inlägg)
Så om jag skulle behöva välja mellan att käka en fabriksuppfödd, och mycket opersonlig broiler som inte haft en tillstymmelse till naturligt hönsliv, och en smågullig, söt, kanin som fått skutta runt som bara kaniner skall, skulle valet vara rätt givet.
Och även om det i mitt hjärta finns ett alldeles eget rum för varenda ett djur som landat hos mig - så kan jag inte förvänta mig att det skulle funka tvärtom också.
Det är att ha alldeles för höga tankar om - oss - människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar