Nu hände det sig att jag packade mitt pick och pack och återvände hem
från stugan. Även om jag älskar den lilla stugan på udden så denna gång
var det i ärlighetens namn bara ganska kallt, råfuktigt - och ensamt!
Allt annat utom det sistnämnda var jag beredd på, men inte på att jag skulle
känna mig ensam. Det var nytt!
Jag är ju rätt så introvert av mig och har hela livet trivts alldeles utmärkt
i mitt eget sällskap, därför kändes ensamhetskänslan lite överraskande!
När barnen var små, och man själv var uppe i det mest hetsiga livspusslet
med stressigt jobb och en fartfylld fritid så var det där att komma ut till stugan,
till havet, till skogen, till tystnaden som en lisa för själen.
Plötsligt kunde jag andas djupt och lugnt.
Under en tid innan jag blev utbränd på jobbet minns jag att det var
fantastiskt att få tillbringa en hel vecka ensam på stugan och bara hitta
mig själv och mitt inre lugn igen. Hur jag då drömde om att sedan när barnen
inte bor hemma mer, sedan när tid finns, sedan när möjlighet finns, sedan skall
jag bara vara på stugan - hela tiden - från tidig vår till sen höst!
Nu när sedan är här märker jag att jag saknar det inte alls
på det där nästan maniska sättet som jag gjorde då.
Och framför allt så kände jag mig ensam.
Det var inte alls magiskt att tassa upp på morgonen och gå ut för att kissa.
Det var bara kallt. Fuktigt och kallt.
Det var för tidigt för att pyssla i trädgården, det mesta var ännu fruset.
Fruset och fult. Hjortarna hade bajsat på mina trädgårdsgångar.
På spaljen för min clematis flagnar färgen, den ser inte alls så fin ut längre.
Det är för kallt att måla, eller kanske jag borde såga bort den helt och hållet?
Den har blivit lite skev också. Skev och sned och ja...ful.
Jag hittar inte sågen, så jag går in.
Skriver artikeln som jag lovat - långt före deadline - vilket är skönt.
Det går snabbt när jag väl sätter igång. Brasan hinner inte ens falna innan jag
blir klar. Bra flow där. Vad skall jag nu göra?
Blir rastlös och känner mig ensam.
Sätter på radion och babblar i telefon.
Inser att jag vill hem. Vill inte stanna kvar. Inte nu, inte än.
Kanske är det den långa vintern som ännu håller kvar sitt melankolitäcke på
mina axlar. Kanske är det vårens långsamma framfart med väldigt få
riktigt soliga dagar som matar min nedstämdhet och får mig att känna
den sortens ensamhet som jag inte alls är van att känna?
Kommer hem och gubben undrar;
- Är du hemma redan?
- Jo, jag kände mig ensam, piper jag lite nedstämd.
- Det var lite ensamt här också utan någon som snusade intill mig, svarar gubben med ett flin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar