DEN KARGA SJÄLEN FRÅN DE DJUPA SKOGARNA...

Det är väl lätt så man ser på finnen.

Tuff, väderbiten, seg. Ärlig och tystlåten. 

Som jag skrev innan så är det länge sedan jag bara "kört omkring" i Finland. Den här gången

åkte vi iväg med ett enda måste. Ett datum, ett klockslag. 

Inga sevärdheter inprickade, inga tidtabeller, inga fastslagna planer överhuvudtaget.

Förutom att vi hade en träff i Kemi på torsdag, klockan tolv.

(Och det på en bensinstation som lämpligt nog heter Neste Tupasvilla. 

Tupasvilla är finska och betyder, tadaaa... tuvull.)

*

Men det finska ja. 

Har inga större målsättningar att sätta mig in i det finska själslandskapet, 

men skriva lite om landskapet tänkte jag ju nog. 

Jag, som mången annan, baserar mina bilder om hur livet i Finland var förr på gamla 

Suomi-filmer och något sporadiskt besök på någon hembygdsgård.

Och skolans historia och romaner, förstås.

Det här är väl sinnebilden av det finska? 

Bastu, bastukvast, sommar, väderbiten stockvägg. 

Tyst och…tyst, och lite övergivet.

Och det känns det nog som om det är det också på den finska landsbygden.

Onekligen.  

Det gör mig lite beklämd och ledsen på något vis.

Så många fina platser, men husen, de små byarna verkar övergivna och tysta.

På 80-talet stängdes bybutikerna och lämnades tomma, små byskolor stängdes.

Är det nu bostadshusens tur att gå samma öde till mötes?

Någon sade att hälften av befolkningen i många byar är pensionärer och när de dör bort?

Vad händer sedan?

Ingen vågar ju köpa ett hus ute på landet i dagens läge - man kanske inte alls blir av med det

om livssituationen skulle kräva det?

Kommer landsbygden att bli som en gammal stol, där ingen längre slår sig ner?

Husen, byarna bara blir kvar. Men ingen finns där mer.

Klart det här är kanske att måla till det lite. Visst finns det lantbrukare som kan leva på 

sin jord, och framgångsrika företagare i de små byarna och så, 

men svårare och svårare blir det nog hela tiden.

Det finns kanske inte ens längre en läkarstation i byn, utan man för skype-samtal med sin

läkare som är helt på annan ort.

Digitaliseringen smyger sig in överallt.

Och där den öppnar nya möjligheters dörrar så stänger den nog också 

både ett och annat fönster. 

För gott.

Nu är det här ju en grillkota vid en camping i Savolax, men den får ändå stå för

urbilden av hur det var i Finland när det begav sig att man kom på att flytta hit.

Eller som jag inbillar mig att det kanske var.

Finland var - och är - skogar och mossar, myrer och sjöar.

Och hit kom då de första.

Byggde sig en kota, sedan en bastu, ett torp.

Odlade och jagade, badade bastu, älskade och slogs.

Skrattade och grät sig genom genom århundraden.

Tills den förra stora omvälvningen kom - industrialismen.

Då så mycket ändrade. Lite mer om det i nästa inlägg.

Om hundra år läser vi (eller vi och vi…man) om hur digitaliseringen 

vände upp och ner på allt det som varit. 

Som är.