HÖSTEN ÄR BARA BÄST...

...det är bara så. Jag tycker ju att alla årstider har sin charm och på våren kan jag dras med i yran av allt det nya som slår ut, på sommaren kan jag förföras av värmen, av havets kluckande, och på vintern kan jag andlös stå och beundra allt det vackra en frostkall dag kan åstadkomma.

Men hösten...inget slår hösten.

Det är som om jag lyckas gå ner i varv på ett helt annat sätt. Jag behöver bara gå ut i en höst-tyst skog, eller vandra över en stubbåker, eller sitta på en klippa insvept i en varm tröja och yllesockor och tokglo över havet för att jag skall känna lugnet komma svepande och lägga sig som en skön filt över axlarna.

Luften är fri att andas och himlen så avlägsen och solen sådär vänligt varm och go som...som...som en snäll ko liksom.

Vi är ju alla olika, och under olika skeden i mitt liv har behovet av tystnad och space varierat.
Nu är jag inne i en period då jag behöver det mer. Som en slags motvikt till allt det övriga.
Yin och yang.
Mitt jobb går väldigt mycket ut på att möta människor, prata med dem. Människor av alla de slag. Ibland känner jag att om jag bara hade typ 6000 ord att göra av med under en dag, så skulle jag bra klara av att göra mig av med dem innan lunch. Hela min arbetsplats är fylld av pratglada människor. Och jag trivs så med det! Med möten med olika människor.
Jag älskar kaffestunderna på morgonen på jobbet då alla dessa prat- och skrattkvarnar samlas runt ett stort bord, och det skrattas och skvattras så att man knappt hör sina egna tankar. Och i detta sammanhang är det faktiskt oftast de manliga kollegerna som står för det mest bullriga och tjattriga och skrattiga. Och jag tänker alltid då jag sitter mitt i detta skratthav att jag verkligen är lyckligt lottad som kan börja arbetsdagen med att garva gott. Varje dag.

Men fast jag njuter av det så behöver jag också få känna total tystnad emellanåt.

Eller som någon har någon gång analyserat mig till:

En social ensamvarg.
Mitt yin och yang.

Så när tillfälle ges tar jag min hund (och ibland hakar katten på) och vandrar ut i Tysta Skogen och det enda jag behöver yttra är ett litet: "hej Aida, vi går hitåt" ett par gånger i timman och det är såååååå skönt!

Fast å andra sidan...efter dessa tysta dagar har jag ett stort behov av att babbla av mig på bloggen, hahaha.

Yin och yang, minsann.

M.