...sitter jag vid det breda fönsterbrädet som är min absoluta
favoritplats.
Det är murrigt och skönt och nedsläckt.
Av julen finns bara ljusstakarna i fönstren kvar, resten är
nerpackat för denna jul.
Känner samma aviga glädje att få packa ner julen som jag
känner rättmätig glädje att plocka fram julen då vid advent.
Och bra så.
Ordning på ordningen.
Allt är som det skall vara.
Skall precis krypa i säng, men fastnar kvar en stund.
Det är skumt i knutarna och så tyst, så tyst.
Det susar lätt i elementen - det har blivit kallt därute och
värmesystemet har hostat igång på allvar.
Det doftar lätt av ett doftljus som blivit utblåst.
Hundarna har skrynklat ihop sig i var sitt soffhörn.
Katten som ännu för en stund sedan låg på stolen här intill
hoppade ner, sträcker på sig och hoppar tyst upp
på vedspisen och det hörs ett stilla knaster när hon
smaskar på sitt torrfoder.
Utanför fönstret dalar stora, stora snöflingor.
Kall, pudersnö. Den som doftar vinter.
De är så lätta att de dansar i vinden, uppåt, åt sidan
och så sakta, sakta ner mot marken.
Det kommer att vara så vackert därute i morgon bitti!
Jag känner det på mig!
Trafiken på den stora vägen som jag ser från fönstret har tystnat.
Någon enstaka långtradare rör upp ett snömoln av flingor
som dansar runt i det gulaktiga skenet från gatlyktorna.
Katten hoppar tillbaka upp i stolen.
Hon trampar runt och det raspar smått i fårfällen av hennes klor.
Hon spinner. Buffar huvudet mot armstödet.
"Den här stolen är min".
Smuttar på mitt te som redan hunnit kallna och
kisar ut i den mörka natten.
På andra sidan stora vägen öppnar sig fält. Åkrar.
Där finns grunden, nästan bara ett minne
av en gammal lada.
Jag kan inte se den för mörkret och snöyran.
Men jag vet var den finns.
Det är den samma ladan som syns på fotot av min mamma
taget någon gång på 1950-talet.
Fast då från andra hållet.
Gården där jag nu sitter och skriver ligger lite till höger utanför
fotot på skänken.
Det var långt innan den stora vägen.
Då gick där bara en byväg.
En lokal liten väg som sedan skulle växa till sig
och bli det vi alla känner till som Ring III.
50 km väg som rundar huvudstadsregionen.
*
Utanför häcken, precis utanför porten går en mycket mindre väg.
Mer som en byväg nästan.
Den är en del av Kungsvägen som är en av
Europas äldsta vägsträckor.
Nämligen postrutten från Bergen i Norge till St Petersburg i Ryssland.
På sitt sätt komisk är tanken att
oberoende var jag bott har jag alltid
bott intill Den Gamla Kungsvägen.
Den lilla vägen utanför porten här heter Kurirvägen -
det gör den av en orsak.
Du kan läsa lite mera:
*klick*
*
Klockan närmar sig midnatt.
Det är dags för mig att krypa till sängs.
Det är vardag för mig i morgon, även om det
är en alldeles ny sorts vardag.
Det skall bli spännande.
Annorlunda!
Jag får återkomma om det.
Go natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar