...med en kärlek för hem.
Så är det jag kanske skulle beskriva, om nu inte mig som person,
kanske inte heller mitt liv, men min livsfilosofi kanske?
I och för sig kanske det är så att personen och livet ger
filosofin...eller?
Ja men äh, vi snöar inte in oss på det nu.
Nu är det säkert många som inte känner mig "på riktigt" som
tänker att hon måtte vara en ovanligt orolig människa.
Här flyttar hon och säger upp sig från jobbet, planerar nytt och håller på.
Jo kanske det. För det har blivit så just nu.
Nomadsjälen i mig har väldigt lätt att boa in sig nästan var som helst.
Jag har lätt att känna mig hemma och göra mig ett hem lite var som helst.
Men nomadsjälen i mig gör också att jag har lätt att flytta, ta mig
vidare, när förutsättningarna det kräver, eller när det finns
något mer lockande någon annanstans.
Jag tänkte skriva bättre, men det är det ju inte nödvändigtvis alls,
för det vet man ju inte innan man tagit sig dit.
Däremot tror jag att alla vi människor som är födda med
någon form av nomadsjäls-gen faktiskt uppväger, funderar
och analyserar, tänker och överväger innan vi packar ihop oss
och vårt bihang och drar vidare. Annars hade våra andliga förfäder aldrig överlevt.
Om de inte vetat, känt på sig, läst tecken.
Det finns ofta en stark övertygelse i varför det är dags att
lätta ankar, något som får oss att verkligen göra det.
Dra. Ge oss av. Gå vidare.
Trots en ständig ovetskap om vad som väntar oss.
Men när beslutet väl är gjort så finns det ingen orsak i världen att
se tillbaka. Bara att blicka framåt.
Det är inget jag lärt mig, det är något jag haft med mig hela mitt liv.
Jag kan lätt förälska mig i platser, men är mer reserverad inför
nya människor.
När jag drar vidare saknar jag sällan, om någonsin, platserna,
men väl människorna jag lärt känna.
*
Min nomadsjäl är ändå inte av den mest oroliga arten.
Inte så att jag hela tiden skulle behöva vara på väg någonstans.
Verkligen inte. Men när det är tid för det, så är inte det heller
ett problem precis.
Jag är väl lite som katten.
Redo att stryka omkring i dagar och kanske inte alltid veta vart
stegen bär och vart stigen för.
Men också helt nöjd med att ha en skön vrå att krypa ihop i.
Var vrån riktigt är är rätt så egalt.
Bara den är varm, skön - och gärna lite vacker också.
*
Den här nomadsjälen har mycket nytt att upptäcka
anno 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar