...eller himlajorden, om du vill.
Jorden vi ärvde.
*
Jag mellanlandar mellan ett par möten på stugan och hinner ut en sväng i skogen innan skymningen tar över. I år behöver man sannerligen inte ge sig långt in i skogen för att få sin svamplängtan tillfredsställd. Kantarellerna börjar onekligen dra på sista versen, men trattisarna är hårt på kommande. Det gillar vi, ju!
Det jag sedan inte vet om jag gillar lika mycket fullt ut är att jag igen stötte på björnspår,
riktigt färska dessutom. Och inte långt borta från stugan ens, ett par hundra meter på sin höjd.
Jag är kanske inte den mest ängsliga lilla kvinna i världen, men onekligen gick jag lite mer
med öronen på spänn. Steg på torra grenar, visslade ofta på hunden. Hon, hunden, tyckte jag var lite konstig som visslade fast hon bara var ett par meter bort.
Pratade med mig själv - eller med hunden - det kanske låter vettigare?
Senare, när vi redan var tillbaka på stugan kom jag på att hunden faktiskt denna gång
ofta satte sig precis mellan mina ben när jag böjde mig ner för att plocka svamp.
Så där som hon brukar göra när hon är lite osäker.
Eller så var det bara en tillfällighet.
Det första jag gör när jag kommer tillbaka till skogen är att hänga upp duken som
skyddat mitt hår från dessa äckliga älgflugor som det dräller av i skogen just nu.
Jo, jag ser ut som en kombinerad skurgumma och brittisk jägare när jag är ute i skogen.
Duk runt håret och som kronan på verket en grön filthatt med breda brätter som skyddar mot
allt möjligt annat. Som att få spindelnät i ansiktet till exempel, det ogillar jag också.
Men skydd mot björn? Ja, jag får väl bara sjunga där i skogen.
Det kan ju skrämma iväg vem som helst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar