Jag skulle gärna säga att jag gått milvis i skogen, men det är ju inte sant.
Ett sådant svampår som det är nu, så hinner man liksom inte speciellt långt in i skogen, innan det
är dags att vänta om och tömma korgen. Ett synnerligen klart fall av i-lands-problem, eller hur?
Nej, jag tackar och tar emot. Ett par dagar var det riktigt strålande väder och jag bara njöt,
plockade svamp och lingon, bastade och började sakta plocka ihop lite grejer där på stugan.
Än är det inte dags att säga God Vinter till stugan, nejdå. Men jag tycker om att
lite plocka bort det där somriga i alla fall.
För onekligen är sommarkänslan lite långt borta när havet och himlen ser ut så här.
De enda fåglarna som är kvar i viken är skäggdoppingen. De andra har rest.
Gässen samlas skränande och skrikande i större och större flockar.
Jag grips av en sådan där mjuk höstmelankoli.
Jag vill bara kura i en stor tröja, elda brasa och läsa en bra bok.
Och plocka svamp och lingon.
Och tända ljus. Till frukost, till lunch, till middag, till kvällen.
Ljus, ljus, ljus.
Sommarstugan är höststuga nu.
Örtkrukorna är tömda och tomma.
Terrasserna känns avklädda och nakna. Det ekar när stolsbenen skrapar mot golvet.
Jag tycker den gått så fort - sommaren.
Nu känner jag att jag vill njuta av varje uns av september innan det blir läge att
igen vara mer och mer inomhus.
Jag vill vandra i skogen, cykla på slingriga sandvägar. Fylla mig med syre.
Jag vill samla. Boa in mig för vintern.
Lagra.
Vinden tilltar och jag känner hur kinderna börjar hetta när jag kommer in i stugvärmen.
Bär in ved tills nästa besök.
Låser om och åker hem.
Längtar tillbaka till skogen innan jag ens lämnat den helt.
Det är så hösten gör med en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar