Dimma, det är vemod det.
Jag städar med grov hand i boden. Kastar gamla, trasiga krukor och
madrassen till solstolen som blivit mögelfläckig av fukt.
Några sneda badmintonracketar. Varför finns de här?
Ingen kan väl tänka sig spela badminton här i skogen inte?
De ryker! Bort!
Sopar upp gammal mösskit från knutarna, spikar upp nya spikar att hänga
sågar, flytvästar och väderbitna korgar på.
Utanför kryper dimman närmare. Kisar jag med ögonen mot en mörk gran kan jag se dimmans beståndsdelar segla förbi. Små, små droppar, så lätta att de svävar och hittar inte till marken.
Sätter mig på trappan medan bastun blir varm.
Dimman tätnar. Vilken skillnad från den klara morgonen.
Hör gässen därute, men de är inne i dimman någonstans.
En häger flyger förbi på låg höjd.
Tänker att det är fasligt vad fult läte en så fin fågel kan ha.
Men den bryr sig knappast.
Drar den överstar tröjan över mina knän och kryper ihop som en igelkott.
Andas dimman djupt ner i lungorna. Det känns friskt.
Det är varmt och ändå inte. Fukten gör det rått och nästippen känns kall.
Går och fyller på mera ved i bastu-ugnen. Det känns skönt för
händerna att få komma nära elden sådär, jag har inte märkt hur
kalla de blivit medan jag satt där på trappan.
Det är nog höst nu, på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar