HÖST...

Köksfönstret immar nästan igen. 

Står i det lilla köket på stugan och steker kantareller.

Skogen som inte är någon typisk kantarellskog bjuder till. Jag gick en sväng bland tall och gran, mossa och renlav och visst hittade jag någon kantarell, jag med. 

I det lilla köket finns ingen köksfläkt så fukten från stekoset av skogens svampar 

lägger sig som små små bubblor påfönstrets yta. 

Så små att de nästan inte syns. Bubblorna. 

Ritar en glad gubbe i fönsterimman. Varför inte, liksom? Det är ju ändå jag som tvättar 

dessa fönster. Mig stör det föga att en glad smiley dyker upp varje gång fönstren immar igen på nytt.

Vänder om bland kantarellerna och känner in september. 

En av mina absoluta favoriter. Vill liksom inte att september skall ta slut. 

Så känner jag varje år. 

Och nu har den ju bara börjat, jag vet. 

Jag står här första dagen i september och bara är i själen av månaden. 

Andas, doftar, känner, fryser, ryser, myser in månaden på kommande. 

Plockar skäggriskor. De hör min barndom till . 

De skall förvällas i tio minuter för de är pikulite giftiga, sedan skall de saltas och läggas in.

På vårvintern plockas de fram och tillreds med lök och smetana till en svampsallad att 

servera till blinierna. Jag kan känna hur jag flyttas fram till en kristallklar vinterdag då 

fönstren immas igen av att jag steker bliniplättar. Solen lyser blek och det är kallt, kallt.

Då plockar jag fram mina riskor och gör min sallad.

Det här tänker jag ofta på hur matminnen kopplar ihop nutid med dåtid, kanske över årtionden.

Matminnen från min egen barndom, matminnen från mina barns barndom, och matminnen 

som jag skapar nu, idag. 

Matminnen som styrs av årstiderna, eller årstider som bjuder på matminnen. 

Skogen jag går i är ingen guldåder när det gäller svamp. 

Den är rätt mörk, mycket gran. Mycket ris, blåbär och ljung. 

Svampar får liksom inte riktigt plats.

Men jag vet ett ställe där det växer trumpetsvamp. Bra svampår alltså.

Det är bara då de dyker upp.

En handfull brukar vara det jag kan skörda där. Goda år.

*

Trumpetsvampen brukar jag torka och spara till Rätt Tillfälle.

För mig är Rätt Tillfälle oftast en utfärd, en liten vandring, då termosen fylls

med varm, gräddig soppa av trumpetsvamp.

Finns inget bättre. Lite gott bröd till bara. 

Och en skön vandring. 

Jag tar er med nästa gång. När soppan skall avnjutas. 

Svamp. Höst. Aaaaaahhhhhh!!!!!!