...en sådan söndag.
Ja men ni vet? Man stoder upp och häver i sig det där kaffet, läser Husis och fastnar
lite mer än vanligt i någon artikel och vips har det gått en timme, eller två.
Näe, nu! tänker jag och rycker tag i mig själv. Ett sådant j*vl* latande, liksom.
Klockan är redan förmiddag med råge när jag gör min morgonyoga som jag från och
med NU skall ta som en rutin igen. Det har verkligen varit synnerligen sporadiskt det
här med min yoga nu ett tag. Märkligt i och för sig, för jag älskar ju det.
Inte som att ge sig ut och jogga. Det avskyr jag (oftast) där och då, även om jag
efteråt kan känna någon liten lyckokänsla. Men yoga, det gillar jag under hela
vägen. Bara jag skulle få till det. Att plocka fram yogamattan.
Bara ren och skär lathet som stått i vägen. Jag vet ju det.
Vad skall jag hymla om nåt annat?
NU skall det bli ändring. Jag känner att jag blivit stel som bara vad!
Lagt på hullet har jag också. Det skall bort NU.
Helst igår...ja..hååhhhåååå.
Sommarens delikatesser har liksom inte
oförmärkt vandrat förbi min kropps reservdepåer om man utrycker det så.
Tvärtom har det satt sina tydliga spår.
Och spåren är både synliga men framför allt obekväma.
Ja,ja...inget toppenjobb att banta precis.
Har lyckligtvis väldans sällan behövt göra det, men
nu har nog rökstoppet för ett par år sedan och åldern *host* och en ren och skär lättja
gjort sitt och någon borde göra något.
Finns inte så många någon att välja mellan, så bara för mig att ja...bita i.
Avundas lite kattan.
Hon är sådär underbart smidig och i form till synes hela tiden.
Men så jobbar hon ju på det också.
Hon är ute och jagar nätterna i ända.
Mössutställningen vid trappan på morgonen talar sitt tydliga språk.
Hon har inte legat på latsidan minsann.
Jag skall nog ta modell av henne.
Bli smidig och stark, och kärleksfull.
Som kattan. Den finaste.
Mitt motto för i höst.
Jesssss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar