På natten började det regna. Det sprättade och smattrade på berget och
luften blev fuktmättad och med ens svalare.
Regnet höll i sig medan jag lagade frukost. Jag hade haft väckarklockan att väcka mig,
det är sällan det händer och jag kände mig lite sömndrucken och frusen.
Det var första riktigt regniga dagen under min vistelse här, tänkte jag.
Visst hade det regnat, men det var mest skurar. Det här kändes ihållande.
Drack kaffet trots det på terassen och väntade på sotaren. Han hade meddelat att han skulle uppenbara sig okristligt tidigt på morgonen, därför det där med väckarklockan.
Hade gärna tänt en brasa, så fuktigt och kyligt kändes - allt.
Jag frös om fötterna och drog ovilligt på mig ett par sockor.
Sotaren kom försenat, hade missat något.
Sådant händer, ler jag och försöker låta bli att tänka på att jag vaknat alldeles för tidigt,
och alldeles i onödan.
Vi bjuder honom på en kopp kaffe och han sitter gärna och pratar en stund. Vi talar om framtid och yrken som försvinner och vad som kommer i stället, om reseminnen och gamla gårdar, om tider förr och tider nu, om pengar och lycka, flygplan och alger, hundar och katter och jag blir så glad när
man möter människor som bara flyter med i ens egna tankeflöde.
Vi hade en trevlig stund, sotaren och vi, medan vi sneglade på min app om åskväder.
Vi väntar och ser vilken rutt åskan tar. Är man sotare går man kanske inte så gärna
upp på taket då det mullrar, det förstår jag ju så väl.
Medan vi dricker vårt kaffe och låter samtalet ta de stigar de vill så
smetas åskan ut till ett stilla regn och jag får min skorsten sotad.
Senare på dagen äter jag en sallad nere på bryggan, det sker rätt sällan.
Inte det att jag äter sallad, för det äter jag rätt ofta men det att jag äter det nere
på bryggan för jag är, i ärlighetens namn, lite lat att släpa min mat hit och dit.
När jag väl sitter där på bryggan med min sallad tycker jag att det är synd.
Att jag är lat - och inte tar måltiderna till nya platser.
Bordet på terassen har jag ju nästan slitit sönder av alla luncher och middagar.
Men idag åt jag min lunch på bryggan.
Mitt sällskap för stunden var en liten sädesärla-unge.
I övrigt var det tyst i viken. Tänker att det inte finns så mycket att rapportera egentligen.
Det blir så tydligt när min svärmor ringer och undrar vad det är jag gör där dagarna i ända.
Hur jag får tiden att gå?
*
Min tid går väl alltid i samma takt tänker jag, men säger det inte högt.
Här känner jag bara att tiden blir mer värdefull.
Jag läser, skriver, pratar, lyssnar, tänker, läser mer och - bara är.
Målar, rensar, fiskar, kockar, vandrar, sover och äter.
Kockar kaffe och pratar och umgås.
Men jag sitter hemskt sällan i trafikljus eller åker i rulltrappor eller
håller på med annat nonsens när jag är här.
Att vara här bland klippor är ändå bara små dammkorn i det
stora varandet.
Hur förklarar man att ens slö-tillvaro egentligen ger en stor
och genuin rikedom inombords.
Att mitt inre liksom växer och mår här bland inget.
Att tystnad och stillhet faktiskt är energi,
Att tankar behöver luft under sina vingar.
Här får de det.
Ett par dagar till blir det här min tillvaro.
Så blir det (igen) lite partyparty, så en vecka då arbeten skall skannas in,
kurser planeras och väskor packas. En konsert och så packas bilen
för en vecka on-the-road.
Sedan blir det att ha snickare här på stugan - har en helt härlig idé som äntligen skall
förverkligas. Och så tror jag att det nästan är september innan jag ramlar hit på nytt.
Men än har jag...ett par dagar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar