VINDEN AVTAR NÅGOT TILL KVÄLLEN...




Undrar om inte det bästa med att ha hund är den där direkta responsen på små vinkar.
I morse plockade jag fram
den där slitna läderryggsäcken som betyder ett par dagar någon annanstans.
På direkten hade jag en mycket mer allert hund. Hon följer mig med blicken och när jag packat klart sitter hon redan vid trappan och väntar. Hon vet ju inte vart vi skall, hon vet bara att vi skall.
Det räcker för henne.

Vi packar light denna gång, bara ryggsäck, mat för några dagar, hunden och jag.
Vi kurvar via en antikhandel som snällt nog lagrat ett antal gamla fönster åt oss över sommaren.
Jag får med häften i bilen. Resten skall jag avhämta senare. 

Vi skall bara ut till stugan (igen). Men ändå smittas jag av hundens entusiasm. 
Nåt händer - vi är på väg. 
Vinden rufsar om i mitt hår och i hundens päls medan vi lastar gamla, skruttiga fönster.
Skruttiga på det sättet att jag precis vet vad jag gör nästa sommar - skrapar, kittar och målar fönster.
Men de är vackra - fönstren. 

Och jag har inte väldigt mycket emot att skrapa fönster! Inte egentligen. 
Det är skönt att veta att något projekt väntar på en. På det sättet är jag lite - udda?

Vid stugan är det ännu mer vind. 
Riktigt ordentligt med vind, även om den är mjuk och nästan varm.

Vi installerar oss, hunden och jag. 
Jag bär in de få grejer jag har med mig och radar fönster mot stugväggen,
tänder en brasa och öppnar radion.
Hunden hoppar upp i en korgstol och förvandlar sig till en liten kanelbulle.
Vi har tydlig arbetsfördelning...

*

Käkar lite, tar en tur i skogen och hittar tillfredställande med kantareller. Och en stensopp.
Inga älgflugor, inte än. 

Hunden försvinner. 
Drar iväg åt annat håll. 
Antingen fick hon upp ett spår, vilket jag hoppas inte är fallet. 
Det är nog inte läge med lösspringande hundar i skog och mark. Hon brukar komma när jag visslar. Nu kanske hon inte hör mig för vinden? Jag börjar dra mig tillbaka mot stugan. 
Om någon ringer om en bortsprungen hund så vill jag vara anträffbar. Innerst inne
gissar jag att hon tappade bort mig när jag snurrade tolv varv runt varje björk i jakt på kantareller och
helt enkelt tassar stigen hem före mig.

Mycket riktigt. Jag möts av en hund som käkar blåbär allt hon hinner vid vägen ner till stugan.
Och blir riktigt varm i hjärtat - that's my dog! 

Vinden har avtagit. Precis som de sade i rapporten på radion som jag lyssnade på
när jag körde hit. 
Vinden avtar något till kvällen. Och så gjorde den.




I innersta viken var det lugnt, även om vågorna därute ännu bar vita toppar.
Innan jag åkte från stugan senast hade jag sett en flock med skrakar, upp till 36 stycken på
en gång. Och då brukar några vara under ytan, så jag tippar på fram emot fyrtio fåglar.
Årets ungar, och några äldre. En riktigt storfamilj.

Under åren har skraken blivit en favoritfågel här i viken. 







En sådan fin en.

Och vinden har avtagit, även om det blåser friskt fortfarande. Det är mulet.
Jag fryser om fötterna och plockar fram de tovade ylletofflorna och drar på mig en ylletröja med 
polokrage. Känner mig höstig. För första gången i år. 

Tycker att sommaren gått så fort. Frågar hunden om hon tycker lika?
Hon ligger nerbäddad bland dynor och låtsas inte höra min fråga.

Så tar jag kopplet och undrar; skall vi ta en sväng ner till stranden.
Då är hon genast med! 

Det är det jag gillar med hundar. När det gäller praktiska saker är de med.
Filosofera får jag göra med någon annan. 






Inga kommentarer: