Idag hade det aldrig hänt. Det som hände då, i bussen. Det övriga i berättelsen händer säkerligen nog.
Året var någonstans i början av 1980-talet, jag minns inte så noga. Jag hade bytt jobb rätt så nyligen och min nya arbetsgivare ordnade varje sensommar en kräftskiva på ett gods en bit utanför Helsingfors.
Den sommaren var jag ny på jobbet, rysligt ung och lite blyg. Arbetsgivaren, som institution, var synnerligen förtroendeingivande och solid, en klippa i samhällsstrukturen. I korridorerna vandrade kostymklädda herrar med bestämda steg. Uppsynen var värdig. Klädkoderna togs på allvar. Riktigt djupt på allvar. Kostym och vit skjorta. Helst skulle det vara kjol för damerna. Knälång. Så där lämpligt lagom. Undvik långbyxor. Om de inte har pressveck förstås. Glöm jeans. De var…de fanns inte i den här världen helt enkelt. Mycket strikt, mycket regler och en air av värdighet. Tänk marmor och mörkt trä.
Men så minns jag också, från mina första veckor på arbetsplatsen, mycket skratt, till och med lite flirt, en glädje och stolthet i det jobbet man utförde. En skön energi. Jag stannade där några år, var borta men kom att återkomma till denna arbetsgivare långt senare.
Men nu lever vi 80-tal och jag hade precis börjat jobbet. En snäll, smått alldaglig tjej, med hyfsat fina drag och i knälång kjol och nyinförskaffade pressbyxor. Och vit skjortblus. Det var så oskyldigt och rejält och okomplicerat och nästan som från en annan era - vilket det kanske var? När jag tänker på det nu.
Men tillbaka till kräftorna. Och kräftskivan.
Jag hade bestämt mig att åka ut till festen med egen bil. Skulle bara stanna där en stund, tänkte jag. Jag kände ju ingen riktigt bra än, och där skulle vara hundratals gäster. Eller rätt många i alla fall.
Man hade dukat långbord ute i trädgården med sådana där vita tält som skulle skydda för någon eventuell regnskur eller så. Jag tror de var en nyhet på den tiden? Det var då de blev vanliga, dessa partytält minns jag.
Jag hade ätit kräftor på sensommaren så länge jag kunde minnas. Oftast avslutade familjen min sin stugsommar med egen-fångade kräftor. Fick vi inga, eller bara några få, så hade grannen att bjuda till. Eller så kändes det då. Vi åt kräftor så det kom ut genom öronen. Det kanske inte var så, men det minnet har jag. Därför blev kontrasten till fem magra kräftor per man som utdelades på festen vid godset som min arbetsgivare bjöd på rätt så - ja, tydlig.
Däremot hade man inte sparat på spriten. Eftersom jag satt där nykter och skulle köra hem så blev det ganska tydligt att det här var en fest då det gick en kräfta på fem helan-går. Eller nästan i alla fall. Och där framför mina (nyktra) ögon förvandlades mina kostymklädda, allvarliga, gentlemän till kolleger till kåta karlar med sängkammarglans i ögonen och händer som sökte sig lite hit och dit. Och damerna då? De som kom på jobb med blusen knäppt högt upp, nästan till hakan, fnittrade förtjust när någon kostymklädd gav dem ett nyp i rumpan så där i förbifarten.
Men det var så på den tiden. Tänk! Det var helt okej…faktiskt till och med lite roligt. Detta var långt innan sexuella trakasserier ens var ’uppfunna’. Glada åttiotalet, där en liten kvarleva från frisinnade sjuttiotalet kunde skönjas.
Där satt jag och småfnissade med mitt vattenglas. Jag visste inte om jag skulle tycka att det var riktigt festligt eller bara genant, så där som bara en nykter tycker. Kanske båda? Hade blivit kompis med en tjej som var något år äldre än mig och kände till jargongen. Hon hade kommit till festen med busstransporterna som ordnats från Helsingfors. Hon viskade:
- Vänta bara, det här blir hur skoj som helst ännu! Vet du det delades ut ”godispåsar” i bussen, så där som vid julfester och skolavslutningar förr. Fast i våra fanns det också kondomer. Just in case, you know?!
Hon puffade mig försynt i sidan och vickade menande mot en man som intensivt iakttog oss från bordet breved. Han lyfte sitt glas till en skål. Och blinkade. Jag tänkte; jo, jo…just in case!
Kvällen blev till natt. Kräftorna, alla fem, var slut för länge sedan. Men inte snapsen, den verkade flöda. Jag har aldrig känt mig så över-nykter som på den festen. Jag var den enda utan en enda promille i blodet. Det var ensamt! Och de andra var - ja, inte speciellt nyktra. Vid något skede hade jag snuddat vid tanken på att lämna bilen kvar, och ta mig ett glas av vad som bjöds på men eftersom jag skulle resa iväg följande dag så fortsatte jag på vattenlinjen. Man vet ju att vid något skede är det inte riktigt lika skoj för de som kör vattenlinjen som det uppenbarligen är för de som valt annat i sina glas. Skulle bara gå på toa innan jag åkte hem, tänkte jag.
I ögonvrån hade jag väl omedvetet märkt hur många ”gått på toa” ut i augustinattens mörker par om par, och stannat ovanligt länge. Jag tyckte då inte att kön till toan var speciellt lång när jag var där, men inte tänkte jag speciellt mycket på det just då.
Det var dags för mig att bryta upp. Det schluddrande pjatet hos större delen av gästerna hade nått en nivå då det var aningen kryptiskt att försöka förstå vad de ville ha sagt. Det är då man inser tanken bakom snaps-sången; ”den som är nykter den har inget roligt, den haaaaaar bara ansvar och inte nåt tjolittanhejfaderulla, men vi som är fulla vi har bara skoj nästan jämnt…”
Hungrig som en varg, fem futtiga kräftor och ett par toast senare, sätter jag mig i bilen som jag parkerat på gården, och vill bara hem och laga mig en stor smörgås. Var lite ovan med min nya bil, så jag kollade att jag hittar helbelysningen, för det är mörkt i natten. Varmt och mörkt. Jag vrider på lyset färdigt och startar bilen.
Det är då det händer. När bilen startar och jag slagit på helbelysningen så lyses hela halva trädgården upp som en scen och där framför mina ögon, i strålkastarskenet står inte bara ett utan tre par och ja…kysser varann medan de tar stöd från björkarna i trädgården. En liten Opel hade rätt effektiv helbelysning på den tiden. Ett par hade kommit rätt mycket längre än bara kyssar. Vad jag minns hade hon långa smala brunbrända ben, och han en grå kostym. Det var vad jag såg från ryggsidan hans som rörde sig rätt rytmiskt. Och det var inte musiken som angav takten. De var nog det enda av paren som inte lät sig störas av lyset från min bil. De hade uppenbarligen annat att närvara i.
Aldrig någonsin, varken förr eller senare, har jag bländat ner så fort. Där satt jag i min nya Opel och viskade: Sorry!, rakt ut i natten och insåg att innehållet i godispåsen som delades ut i bussen kanske inte var så långsökt ändå!
Nästa vecka på jobbet var all ordning återställd. Männen vandrade i sina korridorer med bister min och grå kostymer, damerna drog ner de knälånga kjolarna när de steg upp från sina kontorsstolar och pillade på pärlorna i sina halsband när det blev tysta stunder i arbetet. Det var så, på den tiden. Hade något bestående skett under kräftskiva-kvällen så skall väl det vara i trettioårsåldern vid det här laget.
Utan godispåsens innehåll hade det kanske varit fler?
I dagens läge finns det knappast någon, instans eller ens en privat person, som skulle komma på tanken att dela ut kondomer före en firmafest? Eller vad vet jag?
Och jag har fortfarande ingen aning om vem personerna i denna spontana parbildning mot björkstammarna var. De minns nog inte mig heller. Mer än att de kanske minns att någon (jäkel) satte på starka strålkastare. Det var jag det.
Sorry - för det!
Så var det då. Och det har blivit många kräftor och kräftskivor sedan dess. Fester av alla de slag. Men den här har fastnat i mitt minne.
Ibland är det underhållande att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar