På natten, vid fyra-tiden vaknade jag av åskan. Där kom första blixten och så räknade jag sekunder. Åskan var långt borta, men mullret kändes in i bröstet ändå. Äntligen åska, om också på håll.
Jag kröp ihop under täcket och fortsatte sova. Vinden som tog sig in genom fönstret och förbi spetsgardinen var ljummen. Jag log. Åska är fint.
*
På morgonen är vinden en annan. Havet ligger ännu stilla, bara små krusningar, men
suset i de tunga granarna bakom lidret talar och berättar om att det ändrar.
- Snart kommer det att ändra, vet du!
Medan kaffet kokar och jag brer mig en smörgås, matar hunden och
reder ut en sömntova i håret blåser det upp.
Jag vet ju hur snabbt det kan gå, och jag var förberedd, det hade träden viskat
till mig, och ändå står jag häpet och tittar på havet som börjar koka i
samma takt som vattnet i kaffepannan.
Vinden har ett annat ljud, en annan styrka, en annan läggning än tidigare.
Den är mer allvarsam och tung, den dansar inte över vågorna på lätta sommarben,
den går tungt, rullar, nästan lite mödosamt.
När den tar tag i bordsduken är det inte ett lätt fladdrande utan hårda
tag som får dukens tyngder att slå dovt i bänken.
Ljudet får hunden att morra till, skälla ett litet osäkert skall som om inte den
heller visste varifrån det illavarslande i ljudet kom.
Det allvarliga, det seriösa, ljudet som låter; det här är på riktigt.
Den här vinden är på riktigt.
Jag sitter ute och tar emot vinden. Fryser. Eller ryser jag?
Går in tillbaka, dyker in bakom draperiet som gömmer det mesta man
kan tänka sig behöva på en liten stuga.
Gräver bland korgar och på hyllor.
Fäller strykjärnet som med näppe missar mina tår.
Behöver jag verkligen ett strykjärn härute? Det kan man fråga sig.
Hittar det jag letade efter; hösttröjan. Den där noppiga som
är tät nog att hålla mot vind. Lite i alla fall.
Nu hör jag åskan, och vågorna som fått sin vita kam
dansar än vildare. Små förvildade vindilar tar och rör upp virvlar vid
bryggan som om där samlats enorma fiskstim. Men det är det inte,
det är bara vinden.
Över viken ser jag regnet komma, den där grå ridån som man inte
kan missa vad det är. Ser regnet piska ner i havet. Hårt, befallande, allvarligt.
Ett litet möss kilar över berget och gömmer sig i bergeniarabatten.
De brukar göra så, mössen, för de vet det jag vet.
Nu blir det oväder.
Jag kröp ihop under täcket och fortsatte sova. Vinden som tog sig in genom fönstret och förbi spetsgardinen var ljummen. Jag log. Åska är fint.
*
På morgonen är vinden en annan. Havet ligger ännu stilla, bara små krusningar, men
suset i de tunga granarna bakom lidret talar och berättar om att det ändrar.
- Snart kommer det att ändra, vet du!
Medan kaffet kokar och jag brer mig en smörgås, matar hunden och
reder ut en sömntova i håret blåser det upp.
Jag vet ju hur snabbt det kan gå, och jag var förberedd, det hade träden viskat
till mig, och ändå står jag häpet och tittar på havet som börjar koka i
samma takt som vattnet i kaffepannan.
Vinden har ett annat ljud, en annan styrka, en annan läggning än tidigare.
Den är mer allvarsam och tung, den dansar inte över vågorna på lätta sommarben,
den går tungt, rullar, nästan lite mödosamt.
När den tar tag i bordsduken är det inte ett lätt fladdrande utan hårda
tag som får dukens tyngder att slå dovt i bänken.
Ljudet får hunden att morra till, skälla ett litet osäkert skall som om inte den
heller visste varifrån det illavarslande i ljudet kom.
Det allvarliga, det seriösa, ljudet som låter; det här är på riktigt.
Den här vinden är på riktigt.
Jag sitter ute och tar emot vinden. Fryser. Eller ryser jag?
Går in tillbaka, dyker in bakom draperiet som gömmer det mesta man
kan tänka sig behöva på en liten stuga.
Gräver bland korgar och på hyllor.
Fäller strykjärnet som med näppe missar mina tår.
Behöver jag verkligen ett strykjärn härute? Det kan man fråga sig.
Hittar det jag letade efter; hösttröjan. Den där noppiga som
är tät nog att hålla mot vind. Lite i alla fall.
Nu hör jag åskan, och vågorna som fått sin vita kam
dansar än vildare. Små förvildade vindilar tar och rör upp virvlar vid
bryggan som om där samlats enorma fiskstim. Men det är det inte,
det är bara vinden.
Över viken ser jag regnet komma, den där grå ridån som man inte
kan missa vad det är. Ser regnet piska ner i havet. Hårt, befallande, allvarligt.
Ett litet möss kilar över berget och gömmer sig i bergeniarabatten.
De brukar göra så, mössen, för de vet det jag vet.
Nu blir det oväder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar