NU RÄCKER DET...

Jag kan inte beskyllas för att vara en stor demostrationsaktiv inte på några som helst mått mätt.

Det betyder inte att jag inte skulle tycka att demonstrationer är viktiga, tvärtom, bara mer så att jag kanske upplever att andra har mer att tycka till. Eller, jag vet inte.

Året var 1980, eller 1981, när jag senast gick i ett demonstrationståg. Då gällde det fred på jorden.

Jag var ung och grön och lite naiv och ville alla bara gott. Och gick i ett tåg.

Så har det då legat i dvala i 35 år sådär. Mitt tågande.

Men nu! 

Man har väl var och en mer eller mindre märkt att attityderna hårdnat.

Rasism kryper mer inpå. Och jag som så många gånger undrat hur nazismen i tiderna kunde få det fäste det fick märker att det kanske håller på att upprepa sig. 

När den unga killen som blev nedsparkad av nynazister för ett par veckor sedan dog,

då gick något över någon gräns. 

För mig och för många, många andra.

Idag ordnades en demonstrationsmarsch, och ja...jag deltog.

Jag och närmare 20 000 andra.

Unga, gamla, män, kvinnor, barn, hela skaran av... ja folket.

Det hade talats om en motdemonstration, men där stod några tiotal och ja...

Det är ju trösterikt det! 

Vi är ändå sååå många fler som vill ha ett öppet samhälle, ingen rasism, ingen fascism,

ingen nazism. Men det viktigaste med denna demonstration var väl ändå att få vår

politiska elit att hoppeligen äntligen ta ställning. 

Att även statsministern hummar och mumlar så man vet inte vad han vill säga, de få gånger 

han säger något. 

En blir fundersam...Hurudant Finland är det vi har egentligen?

Så det som lite bakgrund varför jag hasade mig ur min sköna soffa och gick ut för att demonstrera.

Det får vara slut tigit nu liksom! 

Därför denna Peli Poikki! (Nu räcker det!)

Marschen gick från Medborgartorget till Senatstorget i Helsingfors.

En lugn skön promenad bland så många andra! 

Hade gärna klättrat upp på något för att få en helhetsbild...men de lämpliga ställen var redan 

ockuperade. Och jag har inte ens balanssinne nog för endel av de här ställen.

Ljudet här var öronbedövande! 

Peli poikki är lite synonymt med att vissla spelet av, 

och det gjordes med besked! 

Musik spelades så basen kändes i alla hjärtkamrar och visslandet fick

 trumhinnorna att vibrera som bara vad. 

Undrar om mina lugnat ner sig än? 

Men det här! Människor som fyller upp hela Alexandersgatan, hela Mannerheimvägen och 

snart hela Salutorget.

Visst är det fint?!

Killen som satt på paketbilstaket och höll ångan uppe och visslande i gång.

Jag är ju den där som älskar tystnad och så, men visst är det maffigt med ljud.

I synnerhet för den goda sakens skull! 

Där var en hel del press på plats, både inhemsk och utrikisk.

Tänker att må ropen mot rasism och fientlighet mot andra höras långt, 

mycket längre än på ett torg i Helsingfors.

Här är en av killarna - och tjejerna - som startade upp det hela,

Aleksi Pahkala heter han.

Och här en något mer känd person.

President Tarja Halonen med man Pentti Arajärvi.

Hon, Tarja, höll ett tal där hon påminde om att Finland var det första land att ge rösträtt åt alla,

män och kvinnor, demokratiskt.  En demokrati är ett gruppspel där samma regler gäller alla.

Våld eller hot om våld hör inte hemma i en demokrati.

Självklart! 

Eller borde vara...

Hela demonstrationen löpte både lugnt och med ett leende på läpparna.

Det var en allvarlig sak man demonstrerade för, men man gjorde det med glädje.

Så kändes det.

Innan det sista uppträdandet hölls det en tyst minut för

killen som avled av skadorna efter sparken han fått av nynazisterna för ett

par veckor sedan.

Det är väldigt tyst när en bra bit över tiotusen människor är tysta.

Efter allt visslande, skrikande, tjoande, klappande, hojtande

blev tystnaden verkligen påtaglig.

När sedan de första tonerna av Jean Sibelius 'Finlandia' hördes blev stämningen

påtagligt rörd.

Arrangörerna som stod precis intill mig torkade försynt bort en tår.

Jag tror det var många som gjorde det...

*

Finlandia-hymnen fick en ny dimension i min själ.