Ovädret kom av sig. Eller så var det bara ett litet ett. Ett tonårigt oväder som mest testade sin styrka, men hade inte uthålligheten. Det hade varit mäktigt med ett oväder som hade rutit till ordentligt. Återgår till att vänta på det. Det kanske kommer ännu.
Istället skickar naturen den ena solnedgången efter den andra, den ena mer fantastisk än den som levererades föregående kväll. Känner mig rik. Ibland har vi, mina pojkar och jag, lekt med tanken att om något riktigt ont hände i världen så skulle ondskan nog aldrig nå ända hit. Naturligtvis skulle den göra det ändå, men det känns som om man här var skyddad och separerad från allt som är ont. Här är allt bara lite mer vackert. Jag vill gärna leva i den illusionen de dagar, veckor, år, jag är här. Här finns inget ont. Bara mildhet. Endast naturen får ryta till och visa sin styrka här, tänker jag. Därför känner jag mig trygg i natten som mörknar ikring mig. Runt mig blir natten till skarpa kontraster. När solen gått spektakulärt ner delas allting omkring mig i två läger. Den ljusa himmelen, det ljusa havet och den mörka skogen. Den som mörknar först. Jag har den i ryggen när jag sitter på terassen och skriver. Eller nästan i ryggen. Det har tagit mig några år att känna mig trygg i att vända ryggen mot det mörka. Det har tagit tid, och fortfarande så märker jag hur jag försöker skärpa hörseln och lystra in mot skogen. Jag gör inte det för att jag skulle förvänta mig att där skulle vara något som ville mig ont. Tvärtom, här är det gott att vara. Och tryggt. Men det är som om mitt urtidsjag ändå vill ha kontroll. Jag försöker släppa det.
Tänker på hur olika vi människor är. Jag känner många som aldrig skulle övernatta ensam i en stuga vid havet med skogen bakom ryggen. De som är rädda. Jag är glad att jag inte någonsin haft den rädslan även om jag kan förstå att man kan känna så. Själv har jag den inte, inte numera. För jag vet - här finns ju bara godhet. Eller väldigt lite ondska i alla fall.
Visst kan det hända, som nu, när hunden tyst hoppar ner från bänken intill mig, och smyger ut i svärtan att jag tänker: Finns där något jag inte ser, inte hör, inte anar. Hon gör så när hon känner vittring, smyger iväg. Hon är en jakthund och rör sig annorlunda om hon bara skall runt knuten för att kissa, eller om det är något annat.
Nu är det något annat. Jag kan skönja hennes något spända väsen som en skugga i skogsbrynet. Det är i dessa stunder jag lystrar. Med största sannolikhet är det en hjort, eller en hare. Kanske en räv?
Jag går in och hämtar en brödkant och några skivor ost. Det är en tid sedan middagen och att gå hungrig i säng är otrevligt. När jag kommer ut igen är hunden tillbaka i korgstolen. Nu vet jag. Därute finns inget att oroa sig över. Därute är bara natten.
Natten, som är så vacker även om jag inte längre ser nästan något alls. Bara datorns skärm som lyser upp.
Över viken hör jag gässens svaga, lite sömniga, tjatter. De är här i mängder nu. På dagen strök en flock med hundratal förbi, landade på skäret mitt i viken, tills havsörnen kom och jagade bort dem. På bara någon dag har ljudbilden ändrats. Från sommar till sensommar. Det är vackert att följa med förvandlingen.
Här ute i en liten stuga på en udde i havet. Där godhet finns.
1 kommentar:
Fint skrivet, fint fångat på foton!
Skicka en kommentar