ALLT PÅ RÄTT KÖL IGEN...

...i min lilla värld. Sonen som åkt ut och in på sjukhus både en och

två gånger de senaste dagarna är på bättringen och lugnet lägger sig 

i en mors stuga igen.

Jag vet inte om det varit ett medvetet val, eller bara något som skett på

känsla, att jag fastnat för det gamla i mitt sätt att inreda mitt hem.

Finns det något i mina gener som längtar till, eller finner ett lugn i, en stämning 

om en tid som varit? 

Är det mitt agrara fornminne som sänder ut signaler som nuddar vid mig

på en omedveten nivå?

Tiden stannar ändå inte. 

Om jag skulle gå tillbaka till att leva som man levde då många av mina

ting var nya, då skulle mitt liv se ruskigt annorlunda ut.

Jag skulle förmodligen vara hemma, sköta hem och gård och odlingar och

barn (kanske barnbarn) och gamla föräldrar och andra släktingar och djur och...

Hmmm...

Så funkade det i en tid då det inte fanns så mycket motsättningar.

Andra motsättningar, men inte som nu.

Sitter och tittar på TV.

Man intervjuar vår finansminister om vilka sparåtgärder vi står inför

i vårt samhälle.

Vårt AAA-samhälle. För att det skall bestå.

Som bokstäver på ett papper, men inte i praktiken?

Det är stora beslut, och jag förstår inte.

Man kniper från åldringsvården. Bland annat. 400 miljoner euro.

Åldringarna skall vårdas hemma så länge det bara är möjligt.

Det låter ju bra, och jag tror absolut att många åldringar vill stanna

hemma så länge det bara är möjligt.

Och jag unnar dem det, det är inte det.

Men vem skall sköta dem?

Allas vår tid ute i förvärvsarbete skall förlängas, pensionsåldern höjas.

Vi måste arbeta mer - utanför hemmet.

Mammor på moderskapsledighet skall skyfflas snabbare ut i arbetslivet igen -

utanför hemmet.

Studeranden skall fortare studera klart så de kommer ut i arbetslivet - utanför hemmet.

Men...vänta nu? Vem har man tänkt ta hand om dessa åldrande?

Man vill återgå till något som kanske fungerade innan industrialismen, då 

tiden var en annan. Då mina ting var nya? Då allt var annorlunda?

Jag är ingen förespråkare av institutionsvård, verkligen inte, men inser fullt, 

av egen erfarenhet, vad det krävs att sköta någon nära, någon kär, hemma.

Det vid sidan av jobb, av barn, av vardag.

För jag har varit där.

Hur kan det det fungera?

Om vi, de egna, inte har möjlighet att ta hand om - även om vi ville.

Vi kanske har geografiska eller ekonomiska eller tidsmässiga hinder.

Vi vill - men kan inte.

Blir då alternativet att någon kommer rusande in och ut i åldringens hem

för att se till att det väsentligaste fungerar.

Visst vill många äldre stanna hemma. Men vill de alltid välja ensamheten?

För tyvärr blir det ofta ändå så att det blir ett =-tecken där.

*

Inte för att jag har några lösningar på hur det borde skötas.

Tyvärr. Skulle gärna ha det.

Men jag tror mig veta vad som inte fungerar.

Och det är dit vi är på väg.

Man kan leka 1800-tal.

Men man kan inte leva som om det vore det.

tänker,

idag.