TÅRTA ELLER TAGGTRÅD...



Återkommer till rubriken senare i inlägget.

Ååååh, så skönt med lördagskväll. En del lördagskvällar är bara så mycket skönare än andra.
Idag är en sådan dag. 

Och vet ni, fast det är klart ni vet, snart är det påsk! 
Och med tanke på det har jag pysslat lite. Tycker jag numera är så 
himmelens o-pysslig så när jag väl gör det så förtjänar det ett omnämnande! 

Jag har slängt, eller slängt å slängt, just det uttrycket är kanske lite fel
här, men  l a g t  f ö r s i k t i g  ägg i blöt för att få till några nya påskägg till i år.



Men till tårtan och taggtråden.

Idag när jag åkte iväg hojtade min gubbe efter mig:

- Vi får väl se om det blir tårta eller taggtråd. Lycka till! 

Jag hade nämligen idag mitt andra (av tre) examenstillfällen för att 
i framtiden kunna titulera mig yrkesfotograf med natur som specialkunnande, 
och det blev inget mindre än...tadaaaa...tårta!!! Det vill säga godkänt.

 Nu kan jag börja fokusera på
det sista och på sitt sätt kanske mest krävande slutarbete. 

Just nu snurrar bara en massa idéer och tankar, 
planer och funderingar runt i huvudet.

Vad skall jag göra, hur skall jag göra - och om vad? 


Det är alltid det bästa och jobbigaste att starta upp ett nytt projekt. 

Men nu...nu bli det tårta! 




ETT NYTT ÅR...


Ibland tänker jag om det inte är så att jag har två nyår istället för ett? 
Ett som firas då vid årskiftet och ett då jag får inleda stugsäsongen? 

Jag var ju här en sväng i januari, sedan kom livet och vädret igen emellan och planerna 
ändrades, men nu....NU är jag här igen och när jag ser på min kalender så ser det ut som 
om det skulle bli att möta våren en hel del härute i skärgården. 

Det går ju så rasande fort, eller våren kommer liksom smygande.

Idag är det riktigt isande kalla vindar, trots att det utlovats rejält varma dagar. 
Rejält varmt är ju relativt, som känt. Men mer än + 5 i alla fall. 
Känns kallare här vid havet på grund av vinden.

Men här händer ändå hela tiden. 

Ejdrarna, ådrorna och gudingarna, har stämt träff ute i viken. 
De är överraskande jämt fördelade honor och hanar i år.
Ofta brukar det vara betydligt mer hanar än honor. 

Ejdrarna har ju minskat radikalt de senaste åren. 
Dels pga av en sjukdom som honorna bär på och som sprider sig 
via ägget till ungarna. För något år sedan blev det noll ungar i området kring
Östersjön som uppnådde vuxen ålder. Dessutom är ju både mink och 
havsörn och gallrar i  beståndet om man säger så. 
För sjukdomens del finns, vad jag förstått, inte något att göra, men ejdrarna har 
faktiskt redan ändrat på sitt beteende var och hur de lägger sina ägg
just med tanke på hotet från rovdjuren.

I fjol kunde man konstatera ökade mängder ejdrar i närheten av stora hamnar, 
där det är så mycket rörelse att rovdjuren hålls på avstånd. 

Vi har också här på stugan placerat ut nya "kryp-in" för 
ådorna att ta i besittning. Hoppas de duger! 

*

Ja, men...alltså.

Stugsäsongen är härmed öppnad. 

Om allt går som jag planerat kommer jag att vara här 
mer än något år innan, någonsin. 

Ska bli nice! 



HON KONMARI, NI VET...?


Det var häromdagen i Helsingin Sanomat en intressant artikel om
"Hur gick det sedan...?"

Konmari-boomen var väl som värst - eller bäst -  för fyra, fem år sedan och då intervjuades 
några personer som var mitt uppe i eller hade slutfört sin utrensning av onödiga
grejer därhemma. Nu efter fyra år intervjuades de på nytt. 

Hade livet ändrat? Blev det bättre? Har ordningen hållit? 

Alla svarade faktiskt "ja" på de frågorna.

Det var mer städat hemma, ingen ville tillbaka till mängden onödiga grejer. 
En person tyckte att det gått aningen för långt för hennes del så hon inte 
längre hade kvar en enda festklänning då hon skulle gå på fest.
Där känner jag lite igen mig. Det är glest med sådant i min garderob också.
Dels behöver jag sådant extremt sällan, och alla semi-fina tillställningar 
jag behöver gå på så kan man alltid piffa upp något mer vardagligt med
smycken och sådant. Och jag har aldrig känt mig underklädd...
...har bara en lite mer sparsmakad klädstil ;). 

En annan person hade gått så långt att hon till och med skulle sälja sin lägenhet 
nu och ge sig ut och resa runt i världen när hon nu blivit pensionär. 
Ryggsäcksluffa vid mogna år.
Vad underbart! 
Jag kan relatera till det med. Jag älskar
ju att bara slänga in mina få rejer i bilen och dra. 
Jag behöver inte ens hotel - gillar att både tälta och sova i bilen.
Det ger en sådan faktastisk frihetskänsla! 

Endel hade slutat "känna efter om en pryl "sprudlar glädje" och "tacka 
för den tid de varit i ens liv" om man väljer att avstå från prylen. Och det har ju inte varit riktigt min grej från första början, men jag tror absolut att mer "nostalgiskt lagda personligheter" 
får hjälp av denna seremoni. Har naturligtvis en och annan onödig grej jag med som
inte lossnat och som kunde behöva en liten push i form av ett tacktal, men 
nja...Vi kanske skall ta ett allvarligt samtal de grejerna och jag vid lämpligt tillfälle.
Mycket har gått vidare utan större tal. Bra så. 

Samtliga säger också att de efter utrensnings-talkot har blivit mycket mer 
kräsna med vad de tar in i sitt liv. 



Jag minns att jag läste (halva) boken som Mari Kondo skrivit på ett flyg hem någonstans ifrån.
Jag orkade i ärlighetens namn inte riktigt med alla upprepningar i boken, idén 
lyckades jag väl ändå anamma även om jag som sagt har lite svårt att "prata med ting", 
men idén - den är riktigt bra! 

Erfarenheten med köpstoppet för några år sedan och någon sorts lite 
fusk-konmari-utrensning har ändå absolut ändrat mitt förhållande till ting
för gott. Bra så.

Det jag kanske har blivit mest överraskad över, förutom att 
ändringen varit beständig är hur mycket det faktiskt speglat sig på
övriga områden i livet. Det skriver Mari Kondo också i sin bok
att så sker, och det verkar som om personerna i artikeln också 
lagt märke till. Man blir mer selektiv med vad man vill ha i sitt liv
på ett betydligt bredare plan än ting man har hemma. 




Det är märkligt, men det funkar faktist så. 

Jag märker att jag så mycket enklare numera kan säga: Nej! 
Både privat och på jobbet. 
(Kan bero på ålder och erfarenhet och med åldern kommer ju djup klokhet också förstås, heh).

Men jag börjar luta åt det hållet att mindre "mess" hemma i skåp och knutar
påverkar människan på ett helhetsplan, också på oväntade sätt. 

Less is more har blivit mer för mig. 

Så är det bara.

Hon, KonMari - kanske hon vet? 








VILSEN OCH UTAN FOKUS....


....jag förstår alldeles förfärligt väl att många unga inte riktigt vet.

- Inte vet vad de skall bli, vad de skall satsa på för utbildning, vad blir bra? Vad vill jag? 
- Inte vet om de verkligen vill skaffa barn till en värld som...ja vadå? Går under, typ?
- Inte vet vad meningen med livet egentligen handlar om....?

*

Jag blir själv förvirrad av allt titt som tätt. 
Vad är viktigt, var skall man lägga fokus och hur göra för att välja rätt.
Och att sortera rätt - inte bara soporna utan också nyheterna.
Vad är viktigt? På riktigt-viktigt? 

*

Jag kan stundvis känna en viss "avund" inför min svärmor. 
Hon fyller om några dagar 95 år och det är minsann läge 
för både kalas och hurra-rop. 

Men varför skulle jag avundas henne? 
Man talar med djup respekt om de som byggde upp landet 
efter kriget. Mina egna föräldrar hör också till det gänget. 
Det var hårt, tungt, svårt.

Men det fanns hela tiden en tro på framtiden.
Att det hela tiden blir bättre...bara man jobbar på. 
Vi kanske saknar den tanken i dagens värld? 
Blir det faktiskt bättre hur mycket vi än kämpar, 
offrar, jobbar, ger an...you name it. 

Min svärmor har varit husmor, hemmafru, i hela sitt liv.
Och den viktigaste uppgiften för henne har varit att se till att 
vardagen rullat på på allra bästa sätt. 
För alla våra nära och kära. 

Och det räckte. Bara det. 
Inga försäljningsmål och ständiga hot om uppsägning.
Inga utvecklingssamtal och nyutbildning. 

Inget av det som är vardag för så många av oss hela tiden. 
Utöver att vi naturligtvis också vill se till att vardagen rullar på allra bästa sätt. 
För alla våra när och kära. 


I dagens värld är vi rätt så många som inte vet vart vi och världen riktigt är på väg.
Många unga verkar välja mellan karriär eller familj. 
Eller väljer bort familj av miljöskäl, av misstro på framtiden. 

Har vi någonsin varit så vilsna som nu? 
När vi behöver göra svåra val längs hela livet. 


*

Min svärmor hade turen att i tiderna gifta sig med en man 
där kärleken bar genom alla år, i med- och motvind. 
Skulle det inte varit så hade hennes öde skrivits i helt andra ordalag. 

Kanske livet alltid varit sårbart, en vandring på en lina? 
Ett felsteg och man är ute? 

Är det bara så att nuförtiden är risken att "stiga fel" mångdubbel? 
Jag vet inte.



Förr, om vi nu tar det som en jämförelse, så möttes man av 
dåliga nyheter via radio och tv typ en gång i dygnet. 

I dagens värld behöver vi ta ställning till saker och ting och sätta 
nyheter i rätt proportion måååånga gånger i dygnet. 
Mer desto oftare vi loggar in på nyhets-sajter. 

Man kan bli vilsen av mindre....

*

Idag när jag snubblade in på en av våra större nyhets-sajter möttes jag av två 
nyheter som publicerades parallellt: 

"Förödelsen i Mosambik, Zimbabwe och Malawi är svår att förstå
trots att översvämningarna som stormen förorsakat har spritt sig på 
ett område stort som halva Finland. Detta påverkar över 1,5 miljoner 
människors dagliga liv"

Bara att föreställa sig en sådan översvämning här...halva Finland liksom! 
Nä, det går ju inte att föreställa sig. Verkligen inte. Men det sker. Nu. 
Någonstans långt borta...

Sedan till nyheten som publicerades lika stort vid sidan om på samma sajt:

"Beyoncé gjorde jeansshortsen moderna igen. Jeansföretaget 
Levi's kurs steg med 30 procent på New York-börsen."

Hur många miljoner människors liv påverkar det? 
Och hur djupt och beständigt? 

*

Jag avundas min nästan hundraåriga svärmors förmåga
att bara kunna fokusera på det som på riktigt är det väsentliga, 
det lilla som berör ens eget liv. 
Jag avundas också hennes optimism som inga eländiga
klimat- eller you-name-it-rapporter från världen synes kunna rucka. 
Smakar morgongröten bra, hinner hemvårdaren (eller städerskan) 
stanna på en kopp kaffe...då är det en bra dag. 

Och det är ju på sin plats att en människa i andra änden av sin livsvandring
nöjer sig med det lilla, lite som hon gjort längs hela livet. 
Hennes krav på hur lycka och framgång definieras är så 
totalt annorlunda än dagens unga - eller dagens medelålders. 
Det är en hisnande skillnad, på bara en generation! 

Vad är sedan bättre - det är frågan. 









ÖVERGIVET...


I år har jag ett bokprojekt som kommer att spänna över vår, sommar och höst. 
Det är än på planeringsstadie, har precis bara börjat. 

Medan mars-snön vräker därute sitter jag och planerar fotoställen som skulle
passa in. Kom att tänka på en gammal lada jag vet som kunde fungera och tänkte 
på hur mycket jag gillar byggnader där tiden liksom stannat. 

*

Då insåg jag att nämen, vi har ju här hemma på hemgården byggnader där tiden
nog också stannat, och även om de inte är direkt förfallna på något vis.
De är kanske bara inte så högt uppe på prio-ett-listan. 

 Bor ju på en gammal bondgård, där omgivningen kört förbi
bondekulturen i rasande fart, men här på gården kan man än förnimma gamla tider. 

Karaktärshuset fyller faktiskt 100 år i år. Men mer om det en annan gång. 

Idag blev det fokus på utetuppen när jag var ute och luftade kameran. 

Där i andra änden av vedlidret har vi utetupparna. 
Det behövdes fler då det i tiderna fanns både husfolk och tjänstefolk på gården. 
Långt innan vattenklosettens tidevarv. 




Där står de ännu kvar, helt orörda. 
Toapappret är dock av mer modernt snitt. 
Vad jag minns har dessa senast varit i "aktivt" bruk vid gubbens 40-årsfest.
Då var det party all night long och massor med gäster...

...men det är snart 30 år sedan dess! 
Efter det flyttade vi runt och bodde på olika orter innan vi
sedan åter landade här. 

*

Tupp-pappersrullen ser märkligt ny ut, bara lagret med damm ovanpå skvallrar 
 att det är ett bra tag sedan något behövt bruka det. 




Jag försöker föreställa mig alla som tidiga morgnar tassat ut hit för att 
uträtta sina bestyr innan dagens arbeten kallade. 
Hur man satt här i -20 graders köld och hoppades på en snabb procedur.
Hur man till sommaren öppnade fönstret ovanför dörren, där
fanns gångjärn så säkert hade man velat vädra lite? 
Samtidigt kunde man sitta där tidiga sommarmorgnar och höra 
näktergalen och kanske svalorna flög runt och fångade flugor
under heta sommardagar? 

Då var omgivningen, hagar och åkrar. 
Nu är det flygfält och motorvägar.  




Här har tiden stått stilla ett tag nu.

Men när man ser på märket som haken slitit i dörrens virke så
förstår man att den dörren har öppnats otaliga gången. 
Otaliga gånger har haken pendlat fram och tillbaka, 
fram och tillbaka. 

Otaliga är de händer som berört haken efter uträttat ärende och
bara tanken på alla människor som haspat dörren fast igen är 
på sitt sätt hisnande. 

Alla de som bott här - precis som jag nu. 

Något som är övergivet - och ändå inte.