ÖVERGIVET...

I år har jag ett bokprojekt som kommer att spänna över vår, sommar och höst. 

Det är än på planeringsstadie, har precis bara börjat. 

Medan mars-snön vräker därute sitter jag och planerar fotoställen som skulle

passa in. Kom att tänka på en gammal lada jag vet som kunde fungera och tänkte 

på hur mycket jag gillar byggnader där tiden liksom stannat. 

*

Då insåg jag att nämen, vi har ju här hemma på hemgården byggnader där tiden

nog också stannat, och även om de inte är direkt förfallna på något vis.

De är kanske bara inte så högt uppe på prio-ett-listan. 

 Bor ju på en gammal bondgård, där omgivningen kört förbi

bondekulturen i rasande fart, men här på gården kan man än förnimma gamla tider. 

Karaktärshuset fyller faktiskt 100 år i år. Men mer om det en annan gång. 

Idag blev det fokus på utetuppen när jag var ute och luftade kameran. 

Där i andra änden av vedlidret har vi utetupparna. 

Det behövdes fler då det i tiderna fanns både husfolk och tjänstefolk på gården. 

Långt innan vattenklosettens tidevarv. 

Där står de ännu kvar, helt orörda. 

Toapappret är dock av mer modernt snitt. 

Vad jag minns har dessa senast varit i "aktivt" bruk vid gubbens 40-årsfest.

Då var det party all night long och massor med gäster...

...men det är snart 30 år sedan dess! 

Efter det flyttade vi runt och bodde på olika orter innan vi

sedan åter landade här. 

*

Tupp-pappersrullen ser märkligt ny ut, bara lagret med damm ovanpå skvallrar 

 att det är ett bra tag sedan något behövt bruka det. 

Jag försöker föreställa mig alla som tidiga morgnar tassat ut hit för att 

uträtta sina bestyr innan dagens arbeten kallade. 

Hur man satt här i -20 graders köld och hoppades på en snabb procedur.

Hur man till sommaren öppnade fönstret ovanför dörren, där

fanns gångjärn så säkert hade man velat vädra lite? 

Samtidigt kunde man sitta där tidiga sommarmorgnar och höra 

näktergalen och kanske svalorna flög runt och fångade flugor

under heta sommardagar? 

Då var omgivningen, hagar och åkrar. 

Nu är det flygfält och motorvägar.  

Här har tiden stått stilla ett tag nu.

Men när man ser på märket som haken slitit i dörrens virke så

förstår man att den dörren har öppnats otaliga gången. 

Otaliga gånger har haken pendlat fram och tillbaka, 

fram och tillbaka. 

Otaliga är de händer som berört haken efter uträttat ärende och

bara tanken på alla människor som haspat dörren fast igen är 

på sitt sätt hisnande. 

Alla de som bott här - precis som jag nu. 

Något som är övergivet - och ändå inte.